Hold on

Imorgon ringer läkaren, mina levervärden är höga och får helt enkelt inte äta piller längre. Så imorgon ska jag tala med läkaren om detta dilemma.. när smärtorna kommer kan jag omöjligt klara mig igenom dessa utan något smärtstillande. Fy fan vilken ångest..

.. vilket jag fick erfara inatt.

Igår var det ju så bra, sen vaknade jag om natten.. efter endast 1,5 timmes sömn. Kände ett hugg och sen växte hugget till en smärta som jag bokstavligen talat kände klättra uppåt. Jag låg i sängen, stel som en pinne under en timmes tid sen gick det inte mer. Jag kröp iväg till badrummet och tog två citodon. Sen värmde jag min kudde, la mig i soffan och såg på tv. Sen dess har jag inte sovit en blund.

Jag låg i soffan i tio timmar, sen tog jag mod och ork till mig och gick till stan. Jag behövde komma ut, vilket säkert gjorde gott också. Jag svettades som en gris dock, tack vare detta satans klimakterie, men jag kunde tänka på annat än vilken ställning i soffan som underlättade mest och bäst.

Min läkare kommer säkert skälla på mig och kalla mig för pillertrillare. Sen kommer jag få höra att ingen hjälp finns att få. På onsdag ska jag lämna nya blodprover sen ska den där pissige läkaren från akuten höra av sig med svar. Ja, hur lång tid kommer inte det att ta..

Men just nu är det ändå "okej". Håller tummarna för sömn.. för imorgon ska jag till Varberg och hälsa på finaste Amra. Exakt det jag behöver.. miljöombyte och fina samtal med en fin vän.

Fint mottagande

Igår steg värkarna från svårt att hantera till omöjligt att hantera. Jag åkte då till akutmottagningen på SÄS. Mellan 22-02 låg jag i en korridor på akuten och hade kramper. Ibland kunde kroppen slappna av, ibland grät jag. När läkaren äntligen kunde ta emot mig var han redan bestämd på hur det skulle bli. Levervärderna var höga, eller "lite för höga" och genom vul såg det bra ut. Livmoder låg snett åt vänster och höger äggstock var svår att se. Men annars såg allt bra. Hans slutord blev "du får inte äta en enda tablett till". Jag ska boka tid för att lämna nytt blodprov för kolla levervärderna i veckan. Han var alltså mer intresserad av att kolla levervärderna än att ta en människas smärta på allvar.

Idag har det trots allt varit en bra dag. Smärtorna ligger på en femma på skalan, med skillnad från igår då det låg på en nia. Jippie!

Idag är jag hemma hos mamma och pappa, eller hos pappa. Men mamma är här också. De lagar middag och jag har bakat en rabarberpaj.

Puss

I väntan på bot och ny läkare

Jag klarade av helgpasset, det gick faktiskt helt kanoners. När jag kom hem i söndags blev det en snabbvila på soffan och sedan drog jag hem till Elin och Ossian. Jag hade med mig en påse från affären och när Elin nattade Ossian slängde jag ihop en tacogratäng. När vi precis ätit klart vaknade skrutten så faster fick både pussa, krama och busa med honom. Det finaste hjärta man kan leta efter. Sen kom Lena också och lånade lite kläder av Elin.. så jag fick träffa fina vännen också, vilket var guld värt.

Idag var jag ledig, men knallade ner till jobbet ändå. Detta för att fixa lite inför presentationen av KAT-kittet. Jag hade fixat en del under helgen, men nu körde gruppen igenom allt tillsammans. Ser fram emot det, mycket. Det blir dessutom det sista jag gör under en tid. Jag går nämligen och blir sjukskriven från och med idag och tre veckor framåt.

Det är med dubbla känslor. Dels ska det bli så skönt för jag kan sällan sova bra om nätterna, har ont och citodonet hjälper inte långa stunder. Dessutom har inte enantonbehandlingen satt några spår ännu. Jag har bara tagit en spruta men läkaren hade patienter som kände i alla fall någon biverkning efter spruta ett. Jag hade "vallningar" vid ett tillfälle, men det försvann igen. Annars är det som vanligt.. kan t om slå vad om att det känns som att jag har ägglossning. Men spruta nummer två tas på fredag..

Men eftersom smärtorna är som de är och att jag sökt hjälp flertalet gånger sa läkaren att hon sjukskriver mig på heltid i tre veckor. Sen la hon till att hon efter midsommar kommer att sluta i Borås och börja med något annat. Vilket gör mig oerhört orolig.. mitt under en behandling.. vad gör man då? måste ju få en ny läkare och jag är vettskrämd att jag får träffa Idioten igen. Usch.

Men men, det löser sig. Fokus är nu att bli fri från smärtorna, det verkligen prio ett och inget annat.

Ljuvligt regn

Av någon sjuk anledning tog jag mig till jobbet idag. Kände hur jag svek om jag inte dök upp. Väl på plats var det svårt att fokusera första halvlek, det gjorde ont att sitta och fick en kort stund gå in på toaletten. Satte mig på golvet och blundade. Var så nära att lägga mig ner, men jag stod emot. Jag hade då somnat på stört. Problemet är att jag sviker när jag går till jobbet. Jag sviker inte någon annan än mig själv. För det är jag som gråter inombords, ingen annan. Jag går till jobbet, gör det jag ska och lite till. Jag ler, pratar, undrar, frågar och sköter korten.

För övrigt ska jag inte gnälla längre, för det får uppenbarligen folk att inte bry sig. De ledsnar. Ja de är ju synd att de ledsnar över att jag mår dåligt och har ont. Jag menar.. om de ledsnar, vad gör då inte jag?! Det är ju jag som lever i det. Men ska helt klart tänka över vad jag säger, skriver och gör. Och leva lite mer positivt, för det gör att folk inte ledsnar.. och att det får mig att bli lite mer glad.

Men när ens liv ändrar riktning så ska man inte förvänta sig att man inom två månader ska leva normalt igen. Speciellt inte när smärtorna tar över livet fullständigt. Det är inte bara det att det gör ont som är problemet, nej jag får sprutor för att hamna i klimakteriet, jag kanske inte kan få barn, jag har ingen som tröstar mig och jag känner mig oerhört ensam i detta.

Så.. önskar att jag får "gnälla" lite till. För jag behöver det.

:)

För övrigt så gick jag hem i regnet ikväll. Det var helt fantastiskt skönt, det var jag och regnet som gjorde mig härligt kall. 

Sjukhusbesök

Kramperna har blivit ett alltmer vanligt inslag i vardagen. Igår vet jag inte vad det var som hände. Jag hade varit hos en vän och fikat, klockan var rätt sent då jag kom hem. Jag satte mig i soffan och slängde upp benen på divanen, som jag brukar. Plötsligt kändes det som om det "levde om" i tarmarna. De vändes upp och ner, de snurrade runt för att sedan säga tack och hej. Magen var i uppror. Jag låg dubbelvikt och paniken bubblade upp, jag hade så ont. Citodon, inget hjälpte direkt. La mig senare i sängen. Vred mig snurrade runt. Somnade till, vaknade. Så höll det på.

Så idag fick jag tid, 13:30. Jag fick träffa en läkare som inte visste så mycket om "allt detta". Men tillräckligt mycket för att ta mig på allvar. Jag fick ÄNTLIGEN tillräckligt med citodon ut så att jag kan köra en behandling utan att det ska ta slut efter två dagar. Sjukintyg fixades även och jag kunde åka hem.

Vill inte påstå att jag är smärtlindrad, det är jag långt ifrån. Men det känns skönt då jag vet att jag hade mediciner hemma som kan göra dagarna lite mer "lätta" att leva. Förhoppningsvis i alla fall.

Jag får helt enkelt leva på minnet att jag passade finaste Ossian i lördags.

En dag i maj

Idag träffade jag en fin vän från förr. Vi bor i samma område, faktiskt på samma gård. Först satt vi ute i gräset och pratade samtidigt som Texas fick känna på friheten i ett koppel.

 

Sen gick vi hem till honom. Hans etta som han delar med sin fru är rysligt fin så jag fick nästan ett sug på att be om ett byte. Men när jag kom hem till mig efter fikat kände jag en glädje i att ha min lägenhet som jag tycker så mycket om.

Jag la mig på soffan en sväng, kröp ner under en liten filt och tvärsomnade. Jag vaknade av att mobilen ringde och att Erik var utanför. Vi hade bestämt att vi skulle köpa lite thai och slappa hemmavid. Sagt och gjort.



Det var inte lite gott med kycklingspett med jordnötssås, inte heller var det illa pinkat med iskall hallonsoda. Jag som så sällan dricker läsk har hävt i mig mer eller mindre en hel flaska. Sockerkick någon..?

Efter maten gick vi ut, det behövdes rastas lite. Sträcka på benen så vi inte skulle somna av matkoman. Passade på att ta med Texas ut igen. Är det något jag ska lyckas med så är det bannemej att få honom att kunna gå i koppel. Tredje gången idag som han testade.. och måste säga att det ändå går rätt bra. Bortsett från att selen satt så tajt att han höll på att kvävas då vi sprungit på en gräsmatta.

Det sägs att det går över

I söndags gjorde jag ett glädjeskutt till Den svenska björnstammen och deras väldigt sköna låt svalkar vinden. När jag såg mig i spegeln snurrade jag runt och så smällde det till och på ett ögonblick kom smärtan tillbaka. Jag kröp ner i sängen och tårarna steg i mina ögon. Det kändes på ingen tid alls som om det var mer än orättvist. Jag hade ju haft det så bra, varför kunde det inte fortsätta så också. Jävla, jävla skit.

Natten som gick var inte alls så spännande. Tog citodon, värmde min värmekudde efter några dagars paus från varandra och la mig i sängen. Så där låg jag, efter en stund somnade jag.

På min rast grät jag, det var så bittert inom mig och smärtan steg. Återigen kändes det som om det var något som satt i min rygg och skavde. När jag kom hem idag på morgonen blev det ett bad, sen kröp jag ner i soffan och sov i flera timmar. Vaknade groggy och trodde aldrig att jag skulle klara av dagen. Men jag lagade middag och gick sedan en långpromenad med fina vännen Kickan i det fantastiska vädret. Nu är jag placerad i soffan med värmekudden och försöker andas ut.

Den här jävla skiten ska inte förstöra ett piss. Jag ska inte stanna hemma från jobb, jag ska inte undvika vänner, jag ska inte vara hemma istället för att gå ut. Nej nu ska jag fan spotta den jävla sjukdomen rakt i sitt fula ansikte. Fan, fan ta dig..

.. men samtidigt är jag så ledsen. För jag är svag.