Söndag 12.06.24

Ikväll har jag en såndär bitterkväll. Jag vet att livet går vidare och att alla lever de liv de lever, ändå kan jag inte låta bli att tänka att mycket går över och mitt gör inte det. Förkylningar, skador och annat naturligt försvinner, läks och sådär. Det gör inte mitt, för jag har en kronisk sjukdom jag inte kan bli frisk från. Det finns ingen chans i världen att jag blir det. Jag har haft ett par jobbiga dagar och nätter, inte mycket har jag orkat. Jag är glömsk som vanligt och ibland känns det som om jag står framför ett stup och jag bara vill hoppa. Men står på fötter, av någon underlig anledning. Kämparglöden är väl helt enkelt alldeles för stark inom mig.

Nu har jag i alla fall tagit min tredje enantonspruta (cancermedicinen) och vet ni, jag gjorde det helt själv! Jag lyckades utan problem. Högg mig i magen och sprutade in giftet i kroppen. Sen efter det var jag helt slut, de första dagarna blir jag så vansinnigt trött. Somnade síttandes på stört och mådde dåligt. Sov bort min lediga tid så att säga. Nu är vallningarna hysteriska och ledvärken är sjuklig. Men jag lyckades ta den alldeles själv! Nästa ska tas 13 juli, samma dag som Winnerbäck spelar.



Jag har börjat knapra allergimedicin också mot klådan, så det är som borta nu. Äter diklofenak och alvedon (665 mg) fulldos varje dag och undviker i största mån att ta citodon. Det går bra, mot alla odds :)

Till mormor Greta

 



Här skiljs våra vägar i livet
Den väg vi tillsammans fick gå
Jag tog aldrig nånting för givet
Min saknad känns smärtsam ändå

Du skänkte mig glädjen och skratten
I din värld fick jag komma in
Du var den lyssnande rösten i natten
Du gav mig den som var din

Du är för alltid en del utav mig
Som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus
Som en hälsning till dig
Som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig
Så fjärran men ändå nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig

Var finns du nu älskade mormor

Dagarna har blivit till veckor. Imorgon begravs min mormor, och jag vet att det kommer att bli en oerhört tung dag med mycket sorg och smärta. Min klänning hänger i garderoben och skorna står i hallen. Imorgon kommer pappa och hämtar mig, sen bär det iväg för att köpa strumpbyxor och sedan hämta kransen.

Undra om mormor kommer att finnas med oss imorgon.

En ängel

Klockan är nu halv ett på eftermiddagen. Strax innan sju ringde min mobil, det var pappa. Jag visste direkt vad han skulle säga när han frågade hur det var. Hans röst var så skör och jag riktigt såg honom gråtandes framför mig.

Mormor var död.

Idag är morfar tillsammans med sina tre barn på begravningsbyrån. Imorgon åker vi till morfar, samlas för att sörja och trösta.

Har inte mycket sammanhan i huvudet just nu. Kom på då jag borstade håret att jag ska ju ha något på mig på begravningen. Måste köpa en klänning.. välja med omsorg. Kan inte vara ett "in till stan och göra ett snabbt ärende". Mormor tyckte om när man var prydlig, snygg och välfixad. Det är det sista jag kan ge henne.

När orden inte räcker till

Det är ett kaos omkring mig och inom mig.

Igår lyssnade jag på Ted Gärdestads "jag vill ha en egen måne" när telefonen ringde. Det var min pappa. Jag stressade på honom lite för klockan var strax innan 22 och jag höll på att dammsuga "jag dammsuger och vill inte att grannarna ska klaga" sa jag. Pappa svarade "bli inte hysterisk nu Josefin men Daniel och jag ska åka och hämta mamma..". Hans röst var så lugn och väldigt kontrollerad.

Sen rullade det på i snabb hastighet. Mormor, massiv hjärnblödning, går inte att stoppa, sjukhus, vak, alla samlas. Johannes kom och hämtade mig, vi kom till Ljung och vi tre syskon satte oss i tv-rummet. Pappa ringde igen och sa att vi kunde komma. Johannes körde fort, fort till Lidköping. Vi körde på 40 minuter, pappa hade kört på 30.

Det var första gången i mitt liv som jag tävlade mot klockan.

På sjukhuset visades vi till salen där mormor låg. Alla var där. Morfar, mamma, pappa, moster, morbror, morbrors fru, kusiner. Vi satte oss runt mormor som låg som en liten fågelunge i sängen. Jag kramade om alla, strök mormor över kinden.

Vak hela natten. Andetag som förändrades, ökade och minskade för att sedan öka på nytt.

Vi vet inte om det handlar om timmar, dagar eller vecka. Men ingenting går att stoppa nu.

Mormor. Finaste mormor, så jag älskar min mormor.

Enanton nummer tre

Dryga veckan efter att jag tagit den andra enantonsprutan började biverkningarna komma smygandes med kortare intervaller. Samtidigt som biverkningarna kom försvann de mest intensiva smärtorna. Nu är det mer en konstant molande och ett par gånger om dagen kramper i livmodern (väldigt svårt att förklara hur det känns, men trevligt är det inte alltid).

I veckan tänkte jag gå och beställa spruta nummer tre, för den 15 juni ska den tas. Jag gör det inte själv dock, jag beställer den på apoteket som ligger på sjukhuset sen går jag upp till avdelningen. Antingen till E81 (där man ligger inne, exempelvis innan/efter operation) eller till gyn.avdelningen. Jag vet hur man tar den, men vågar inte i rädsla för att inte våga hugga mig efter att vätskan är blandad alternativt att göra fel. Det är ju ändå viktigt att den tas vid rätt tidpunkt, var fjärde vecka.

Efter att denna spruta är tagen har jag kommit halvvägs in i behandlingen. Det är en lustig känsla, tiden går så fort vilket är tur för jag pallar fan inte att tiden ska gå i snigelfart framåt.

Det har varit ett konstigt år, vid nyår sa jag att år 2012 skulle bli mitt år. Jag vet inte riktigt hur man ska tolka det som hänt hittills. Kanske är det mitt år för jag fått en diagnos jag behövt ha i så många år och att jag fått hjälp. När jag sa att år 2012 skulle bli mitt år syftade jag mest på kärlek och sådant. Men men, att hamna i klimakteriet är ju också trevligt.. sägs det. Slipper i alla fall att ha mens och det är jag så lycklig över. Det tror jag att de flesta endotjejer kan skriva under. Mens vill man absolut inte ha.

Snart kommer det att ringa från sjukhuset. Dessa samtal. Jag har även talat med försäkringskassan under dagen och ordnat med hur det ligger till med sjukersättning osv. Ska även ansöka om särskilt högriskskydd, vilket jag är i stort behov utav, helt klart.

Om en vecka återgår jag till det normala. Till tidiga mornar, till rutiner, till jobb. den 12 och 13 juni är det utbildning och först den 15 juni är det dags för första arbetspasset på över en månad. Jobbar sen två veckor, därefter två veckors semester. Så det är onekligen en mjukstart.

NU blir det att duscha och göra mig redo. Snart bär det iväg till Göteborg, ska gå blodomloppet.

Det finns alltid en morgondag

Det händer mycket, men samtidigt ingenting alls. Känns som dagarna rullar på och sjukskrivningen närmar sig sitt slut med stormsteg. Veckan som nu kommer är den sista och sen kör det igång igen. Det är med blandade känslor, det jag saknar är sammanhanget men samtidigt känner jag en inre stress över att inte vara i den fysiska (och psykiska) form som jag borde vara i.

Under den senaste tiden har jag sysselsatt mig på ett stillsamt vis. Dagarna har varit innehållsrika och jag har gjort saker som är bra för själen. Umgåtts med familj och vänner, planterat lite, bakat en del och köpt lite nya kläder. I början av veckan var jag och Lena på Universeum och tittade på hajar, fiskar, apor och gudvetvad de hade där. Det tog en timme för oss att gå runt där sen blev det Nordstan för lunch.

 

I torsdags avbröt jag sjukskrivningen lite, utbildningen jag längtat till började och jag hade en heldag i Göteborg med fina kollegor. Det tog dock på mina krafter fullständigt och igår blev det smärtsamt för magen. Återigen fick jag ta fram mina citodon och ta lite diklofenak till. På kvällen blev det att gå ut och äta indiskt.. valde att gå hem direkt efter middagen då jag var i noll form.



Idag är det "dagen efter". Det vill säga att det känns som om jag trillat ner i ett litet hål. Lite som att tappa fotfästet och känna att man är så sårbar att minsta lilla tröskel man råkar slå sin tå i känns som en anledning till att avsluta livet. Jag har ett val, antingen stannar jag hemma och känner alla dessa känslor eller så åker jag iväg och är social. Båda saker lockar, men samtidigt är jag i nuläget rädd för nya människor. Jag orkar inte.

Idag vill jag bara gråta och de där skrattande ögonen jag hade igår är spårlöst borta.

Det får mig att tänka på en låt jag hörde då jag var liten, med Sofia Källgren..

Se på lilla Celia när hon dansar, hon rör sig som en vind trots att tåren bränner nerför hennes kind. Oh min Celia, du vet nog ingenting så dansa på det kommer en annan morgon. Ett steg två steg bak, vänd sedan om igen. Det kommer en annan morgon. / ur "Celia" (1995).