Igår lyssnade jag på Ted Gärdestads "jag vill ha en egen måne" när telefonen ringde. Det var min pappa. Jag stressade på honom lite för klockan var strax innan 22 och jag höll på att dammsuga "jag dammsuger och vill inte att grannarna ska klaga" sa jag. Pappa svarade "bli inte hysterisk nu Josefin men Daniel och jag ska åka och hämta mamma..". Hans röst var så lugn och väldigt kontrollerad.
Sen rullade det på i snabb hastighet. Mormor, massiv hjärnblödning, går inte att stoppa, sjukhus, vak, alla samlas. Johannes kom och hämtade mig, vi kom till Ljung och vi tre syskon satte oss i tv-rummet. Pappa ringde igen och sa att vi kunde komma. Johannes körde fort, fort till Lidköping. Vi körde på 40 minuter, pappa hade kört på 30.
Det var första gången i mitt liv som jag tävlade mot klockan.
På sjukhuset visades vi till salen där mormor låg. Alla var där. Morfar, mamma, pappa, moster, morbror, morbrors fru, kusiner. Vi satte oss runt mormor som låg som en liten fågelunge i sängen. Jag kramade om alla, strök mormor över kinden.
Vak hela natten. Andetag som förändrades, ökade och minskade för att sedan öka på nytt.
Vi vet inte om det handlar om timmar, dagar eller vecka. Men ingenting går att stoppa nu.
Mormor. Finaste mormor, så jag älskar min mormor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar