Idag har solen lyst över vårt fina landskap. Jag kunde till och med gå
barfota i gräset, känna på krusbären, äta några smultron och se hur
rabarberna växt till sig efter att jag tog med mig halva busken hem till
frysen för några veckor sedan. Dagen inleddes med en fin testund hos en
fin vän, sedan lunch i solen. Därefter besiktigades mitt vrålåk..
Stackars
opeln. Stått ett halvår och fått bromsar förstörda. Besiktningsmannen
råkade dessutom ha sönder bromsröret som rostat sönder så när jag körde i
närmare 100 km/h i nedförsbacke var det lite läskigt när bromsarna inte
tog det allra minsta. Mitt liv hade kunnat sluta där. Men det gjorde
det inte och mitt liv fortsätter i samma hjulspår som innan.
Min
fina barndomsvän frågade idag då vi fikade på pappas altan om jag
tycker att det är jobbigt när alla blir sambos, förlovar sig, gifter
sig.. får barn.. med tanke på den klassiska klockan som tickar plus min
sjukdom. En sån rak fråga.. och jag kunde svara ja. Punkt.
Det
är överjävligt på så många vis att det är svårt att få in. Jag kan vissa
stunder känna att "men detta fixar sig såklart" för i nästa stund få
ren panik. Men paniken lägger sig rätt fort och jag blir istället mycket
nedstämd och ledsen.
Men positivt är att opeln är på lagning. En snäll man kom och tog den idag, ibland har man tur.
