Efter flera år smärta i mage/rygg har jag nu fått en diagnos ställd. Jag
genomgick en operation i fredags, som gick bra men jag mådde inte så
bra efteråt. Det är först idag som jag kunnat röra mig nästan helt
normalt. Går långsamt och har svårt att böja mig, men annars känner jag
mig betydligt bättre.
När läkaren sa diagnosen till mig kändes
det som en extrem lättnad. Jag ringde runt till mina nära och kära,
berättade och somnade sedan nöjd på kvällen. Idag har det börjat sjunka
in och det känns inte lika bra. Jag är ledsen. Ledsen och rädd. En
sjukdom som är kronisk och som ger mig smärtor jag inte vill att min
värsta ovän ska få dras med - hela tiden. Jag ska dessutom sättas på en
behandling som sätter mig i klimakteriet, tillfälligt förvisso.
Jag
kommer aldrig att bli frisk. Aldrig någonsin och just nu vill jag
faktiskt bara sörja detta lite tror jag. Och gråta. Och Gud.. känner mig
så fruktansvärt ensam i allt detta.
Endometrios heter sjukdomen förresten. Ofarlig, men smärtsam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar