Tårar rinner och jag springer på toaletten hela tiden, trots att jag
knappt druckit en droppe. Jag har lagt ihop saker, börjat att förstå.
Det är nu som alla år av ångest börjar "lätta". Jag känner också en
ilska av att läkare viftat bort en mening om och om igen, "Det känns som
konstant mensvärk..".
När jag talar om detta med andra är det
som om ingen förstår. Klart de inte gör. Jag har aldrig känt mig såhär
ensam som jag gör idag och jag vill knappt lägga mig för jag vet att det
kommer att göra så ont.
Tårar, gråt. Allt som jag håller inne
om dagarna, fasaden jag bygger upp. Jag smygäter smärtstillande och
springer omkring. När jag väl kan vila somnar jag på stört. Jag vaknar,
mår illa. När det är som värst kräks jag.
Jag har nog hamnat i
någon form av livskris. Med saker jag inte förstår. Behandlingar,
kronisk värk, smärtläkare, särskilt högriskskydd..
Om jag ändå,
bara för en enda natt kunde sova. Inte behöva kissa två-tre gånger, inte
vakna av smärta, inte behöva värma vetekudde, inte behöva ta tre
tabletter. Om jag ändå slapp skiten för en enda dag.
Jag minns..
När
jag var femton minns jag en natt då jag hade sån mensvärk att jag satt
upp i sängen och grät. Jag minns hur intensiv smärtan var och
obeskrivlig. Jag sov inte en enda minut den natten.
När jag var sjutton år låg jag och vred mig i timmar flera gånger i månaden.
Sedan fyra år har smärtan varit kronisk. Dock i skov, molande värk kronisk. Intensiv smärta i cirka två veckor i månaden.
Inga piller hjälper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar