Att snubbla till

Det var en helt vanlig dag, jag skulle jobba ett kort pass från 8 till 16. På förmiddagen hade jag ett inplanerat samtal med min chef. Jag visste på ett ungefär vad det skulle handla om. Eller jag visste, det handlade om min sjukdom Endometrios och hur jag är på arbetet.

 

Under försommaren fick vi en ny chef. Så jag känner inte den nya så som jag känner den tidigare. Den vi hade innan sa till mig innan min sjukskrivning att jag inte behöver vara stark och positiv hela tiden. Jag tyckte om honom väldigt mycket i den stunden. Den nya chefen visste jag inte så mycket om.

 

Därför blev det mycket ledsamt inom mig. Jag tog på mig en mask och stod ut. Men inom mig grät jag floder. Det var väldigt tungt att höra att det signalerats från kollegor att jag var mycket trött, att jag kanske inte orkade. När sjukskrivning togs upp ville jag bara explodera. Jag kände mig fullständigt värdelös, som den sämsta behandlaren på denna jord. Jag kände mig meningslös och känslorna ville inte vara med alls.

 

När jag senare på eftermiddagen satt på bussen på väg till Göteborg föll tårarna. Jag kunde inte hålla dom inom mig längre.

 

Det tog sedan ett par dagar sen ringde jag upp chefen och berättade om hur jag uppfattat allting. Efter det samtalet kändes allt mycket bättre igen. Jag är inte dålig, inte alls. Jag råkar bara vara trött av allting.

 

Helt klart en baksida av att vara sjuk. Helt klart. Det man älskar och kämpat för håller man kärt, och börjar sjukdomen förstöra det kämpar man tills man stupar. Jag bestämde mig för i den stunden att vara pigg, frisk och på språng när jag är på jobbet. Det enda som skvallrar om att jag är dålig är dosetten som jag tar upp vid bestämda tider.