Allt började för snart två veckor sedan. Jag var och tränade på
gymmet efter en längre paus, en paus som bottnade i ökade smärtor. Efter
gymmet mådde jag ändå bra. Var på stan med Malin efteråt och på kvällen
hemma hos Madde. Det var först dagen efter som jag kände hur smärtorna
ökade på och inte stannade upp trots behovsmedicinen och den
grundmedicin jag tar. Så hade jag det i en vecka och när smärtor inte
ger med sig drabbas slutligen sömnen och när sömnen varit obefintlig
under tre nätter blev det punkt.
Mina underbara medsystrar fick mig att inse att det bara fanns en
sak att göra och det var att åka till Sahlgrenska. Madde sa åt mig att
packa väskan och jag ställde fram extra mycket kattmat och ordnade en
kattlåda till. Sen åkte jag iväg. Detta var vid lunch på måndagen och på
onsdagskvällen kom jag hem igen.
Besöket på Sahlgrenska var mitt första, eller andra om man räknar
med den gången då jag träffade min nye läkare jag fått där. Madde var
med mig hela tiden och var verkligen en ängel. Jag var inte inne på
gynakuten speciellt länge. Det var ett samtal med en sjuksköterska,
lämnade blod- och urinprov och fick sedan träffa en läkare som gjorde en
undersökning. Hans bedömning var att jag skulle läggas in för
smärtlindring och förhoppningsvis få mig att kunna sova om natten.
Därefter blev jag visad till avdelning 67 där jag fick ett eget rum med
tv. Fantastiskt skönt!
Det dröjde inte länge innan en underbar sköterska kom med den
första morfinsprutan. Jag berättade vilka mediciner jag dagligen åt och
dessa kom också in löpande vid bestämda tider. Smärtorna gick inte över
och jag fick ytterligare fyra sprutor inom 12 timmar. Detta kombinerat
med värmekuddar gick mig ändå avslappnad. Jag sov dock inget under
natten, trots Imovan.
Tanken var först att jag skulle åka hem under tisdagen. Läkaren var
inne en korti på ronden och stämde av, när hon återkom under
eftermiddagen var det ingen större diskussion om hemgång. Hon frågade om
jag mådde bra, jag svarade nej och fick därför stanna kvar. Morfinet
var då sedan natten borttaget och fick istället de mediciner jag skulle
få hemma. Targiniq 10 mg morgon och kväll kombinerat med alvedon 665 och
arthrotec samt oxynorm 10 mg. Detta tog inte bort smärtorna men
någonstans måste man förstå att total smärtfrihet inte är något jag
kommer att uppnå om jag har otur.
Onsdagen kom och på morgonen fick jag till mig att jag skulle lämna
sjukhuset och bli utskriven. Jag hade inte lyckats sova så mycket och
var i ärlighetens namn lite rädd. Det var fruktansvärt skönt att bli
ompysslad när kroppen inte längre orkade. Det var skönt att vara där, i
tryggheten. Jag tyckte mycket om avdelningen och sköterskorna. Underbara
Madde kom som en ängel flygandes och tog ett samtal med läkaren som
ansvarade. När läkaren sedan kom till mig kände jag mig trygg igen och
var inte rädd inför att komma hem. Tillsammans med läkaren fick jag gå
igenom medicineringen, som i och för sig inte ändrades nämnvärt men som
ändå blev bättre. Jag fick även pulver, inolaxol, för magen att ta till
frukosten varje morgon med tanke på att tarmen fuckat ur.
Efter att jag skrivits ut följde jag med Madde hem. Hon bjöd på mat
och sedan mös vi i soffan. Jag lyckades på något vänster att somna
dessutom. Pang boom började jag att snarka.
Jag hade ju en underbar vän som låg inne samtidigt som mig. Lilla
Johanna som krigat så starkt och tappert på sjukhuset. Johanna som även
parade ihop mig och Patrick i somras, Vi hälsade på varandra emellanåt
och kröp ner i varandras sängar. Det var ledsamt då en sköterska sa åt
Johanna att gå då hon var hos mig, hon ansåg inte att det var passande
alls. Johanna var mitt stora stöd på sjukhuset så det kändes inte alls
bra.
Efter att Patrick jobbat var han hos mig. Han låg då nära mig och
höll om mig. Det var så hemskt mysigt och det värmde mitt hjärta så.
Vilken underbar pojkvän man har som kom och mös i flera timmar.
Och angående rubriken.. när jag vaknade på tisdagsmorgonen såg jag en stor hummer sitta bredvid mig i en fåtölj. Jag tackar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar