Mina ögon går verkligen i kors. Jag tog min sömntablett för mer än
tre timmar sedan, den slår ut mig fullständigt inom kort. Men kan ändå
inte somna för magen gör så fruktansvärt ont i skrivande stund. Jag har
tryckt i mig allt jag får, och lite därtill. Men det vill inte ge med
sig. Fanhelvetesskit. Ska till Göteborg imorgon så har det inte gett med
sig då så går jag raka vägen till Sahlgrenska. Kan de hjälpa mig så kan
de, kan de inte så går jag hem till Patrick.
Jag skrev i förra inlägget kanske inbillar jag mig att det gör ont? och
det är kanske en konstig fråga att ställa. Men när man är kronisk sjuk,
med kroniska smärtor så tvivlar man ibland på sig själv och sin kropp.
Utan mina medsystrar hade jag varit väldigt ensam. Jag har min
familj och mina vänner, men de kan omöjligt förstå denna smärtan jag bär
på varje dag. Inte alltid såhär intensiv, oftast är den bara molande
och som ett tryck i ländryggen. Men några dagar i veckan stiger
smärttopparna och då känns det som om allt "därinne" går sönder. Då
hjälper inte ens de starkaste pillren man har hemma. När jag låg inne
hjälpte inte ens morfinsprutorna helt och hållet. Det gör mig så jäkla
ledsen, att detta skov varat så länge att jag inte ens minns när allt
började.
För när började det?
Jag opererades i mars och innan operationen hade jag också ont hela tiden men inte på detta viset. Under operationen tog dom bort de härdar de kunde finna (hur mkt man nu kollar runt i en mage på 28 minuter). Jag sattes på enantonbehandling direkt efter operationen och har varit i klimakteriet sedan i våras. Nu har jag spiral.
Jag opererades i mars och innan operationen hade jag också ont hela tiden men inte på detta viset. Under operationen tog dom bort de härdar de kunde finna (hur mkt man nu kollar runt i en mage på 28 minuter). Jag sattes på enantonbehandling direkt efter operationen och har varit i klimakteriet sedan i våras. Nu har jag spiral.
I december ska jag träffa min läkare igen. Det ska då utvärderas
hur de tre månaderna har gått och om vi ska satsa på en ny operation.
Det är där min rädsla kommer in.
Om jag nu inte haft någon mens efter operationen i mars, hur ska
det då ha kunnat skapats endometrioshärdar? Vad är det som gör så ont?
Det handlar inte om ifall läkaren opererar, det handlar om när läkaren
opererar. Vad händer om han inte ser något? allt ser kanske jättebra ut.
Vad gör man då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar