I februari 2012 besökte jag vårdcentralen efter en natt med plågsamma smärtor. Fick tid samma dag och cyklade ner. Det regnade ute och var kallt om händerna. Läkaren frågade om jag följer någon diet, svaret blev nej. Jag fick visa var smärtorna sitter och jag visade vid livmoder, äggstockar och ländryggen. Jag sa att smärtorna strålade ner i benen och att inga piller hjälper. Läkaren klämde på magen och sa "hmm konstigt, har du funderat över endometrios?" jag såg upp och svarade "Ja". Sedan sa hon "Jag skickar en remiss så du kan göra en koloskopi och undertiden undviker du helt mjölkprodukter". Jag förstod ingenting och åkte hem.
En vecka senare, fortfarande med starka smärtor, fick jag hem ett brev från SÄS (södra älvsborgs sjukhus). I brevet stod det att jag redan fått alla undersökningar och att det inte finns någon förklaring till de smärtor jag har därför blev det ingen koloskopi. Jag minns hur jag rev sönder pappret, skrek och grät. Jag blev så sorgsen och tänkte "nej fan heller". Sen ringde jag gynmottagningen på SÄS för jag visste att mina besvär var av karaktär som är till gyn. I telefon fick jag en tid till 15 mars klockan 08:15. Då till en läkare jag träffade sommaren 2011 med samma besvär, henne tyckte jag dock inte om då det kändes som om jag inte togs på allvar.
Natten mellan 13 och 14 mars vaknade jag vid 2-tiden. Undrade först vad det handlade om sen kom den, smärtan. Den var så intensiv att jag vid två tillfällen svimmade. Jag vred mig i sängen, jag ringde sjukvårdsupplysning, jag skrek, grät och fick panik. Klockan 4 blev det akut och nära att ambulans kallades. Jag stod dock ut, kräktes lite och lyckades sova lite. Klockan 8 ringde jag gyn och fick en akuttid. En kollega kom och körde mig dit.
Väl i väntrummet svalde jag spy vid några tillfällen. När jag kallades gick jag med vingliga ben, fick ta stöd av väggen. I handen höll jag ett papper med alla mina problem sedan många år tillbaka. Jag hann inte mer än sätta mig i läkarens rum och han sa "du ser inte ut som att må bra" innan jag började gråta. Tårarna ville inte sluta rinna. Under samtalet läste han upp min journal och jag fick kommentera allt. Mycket stämde, men en del var helt fel. Vid undersökninge skrek jag vid minsta lilla berörning, speciellt på höger sida. Ytterligare en läkare kom och så sa han (läkare nr 2) "har du planerat barn? för om du har endometrios kan man bli bra av att skaffa barn" (det enda jag skrek i huvudet var då VAD GÖR HAN?). Läkare nr 1 sa tillslut "det räcker, hon vill inte ha barn nu men kanske sen så vi måste hjälpa henne. Vi ska boka in en snabb operation för att se ifall det är endometrios du har".
Två dagar senare, den 16 mars fick jag en operationstid.
Operationsdagen
När jag kom till avdelningen möttes jag av två sköterskor och läkaren som skulle operera mig. De berättade hur det skulle gå till och jag fick lämna urinprov för att utesluta uvi. Jag kissade (kissar ännu) flera ggr om dagen trots att det knappt kom något. Det visade sig vara negativt. Jag fick ett rum och kläder att byta om till. Sen kom en sköterska med en massa smärtstillande och satte armband på mig. Jag la mig ner för att läsa lite ur min bok och efter en timme knackade det på dörren och en sköterska sa "nu ska vi köra dig till operation". Jag fick ännu mer smärtstillande och bäddades ner med värmefiltar och fick vaselin på läpparna.
I "väntrummet" på centraloperation fick jag hemskt ont och bäddades in i ännu mer filtar. Sen kom narkossköterskorna och körde in mig till rummet där jag skulle sövas/opereras. Det jag minns är att det var så mycket människor där och att alla presenterade sig till höger och vänster. Utom en tjej, hon stod längst bort i rummet vid alla instrument och hade världens snällaste leende. Min narkossköterska, en student, var helt fantastisk. Hon höll mig i handen hela tiden. När elektroner sattes på kroppen, där nålar sattes i arm och hand, när dropp kopplades in och då den andra narkossköterskan ringde till en läkare, Markus (att jag minns hans namn) sa hon "nu ska han snart komma och då ska du få sova så skönt".
När syrgasmasken kom över ansiktet drabbades jag av lite panik, men låtsades inte om det. Den goa narkossköterskan klappade mig på huvudet och sa hela tiden fina saker. "detta kommer att gå så bra", "du kommer inte märka något" och "du kommer få sova så gott och drömma om de finaste sakerna som finns". Sen hörde jag bara "nu kommer du snart att sova tjejen". Sen blev det svart.
Jag vaknade till alldeles för tidigt, jag skapade nog lite panik hos alla för från ingenstans sa jag "jag måste spy" och jag försökte resa mig upp (de hade då precis lyft över mig till en annan säng). De svarade "försök vänta" och jag kände hur de sprang i korridoren. Jag hulkade, svalde och pep. Sen fick jag ett okej och fick en spypåse och de hjälpte mig på sidan. Och jag spydde. En man sa "mår hon dåligt av narkos? står det?" och jag sa "det hände förra gången med men jag glömde". Sen slocknade jag.
När jag vaknade igen var det på uppvaket, jag kände en stark och obehaglig smärta mellan benen. När jag lyfte på täcket var magen täckt av två plåster, det enda helt blodrött. Mellan benen såg jag en slang och jag fick panik, en kateter varför hade ingen sagt att jag skulle ha det?! Jag ropade till och två sköterskor kom. De vägrade att ta bort den, lindrade om min skakiga kropp i värmefiltar och gav mig smärtstillande och stark jordgubbssaft. Jag somnade.
Väcktes av en kvinna som kom med skärmar framför min säng. Hon tog av mig täcke och sa att de skulle ta katetern. Befrielse. Jag fick nytt dropp och de kollade blodtrycket. De bad mig att slappna av då jag var spänd och skakade. Jag kunde inte. Kändes som om kroppen förfrös och att jag skulle dö. Jag kunde inte ens lyfta armen.
Efter två timmar skulle jag tillbaka till avdelningen och det var de fina sköterskorna som kom! jag somnade på stört, klockan var då 15. Vid 17 väcktes jag av en ny usk som skulle ge middag. Jag begrep ingenting, skulle jag ha mat också? Hur då? Armar i dropp och helt invirad i täcken. Hon hjälpte mig upp i sittande ställning och jag tog en makaron i munnen. ILLAMÅENDE. Jag fick yrsel, la mig och så kom spyt. Rumsgrannen på andra sidan skärmen sa "såja såja". Sköterskor kom med medicin mot illamående och tog genast bort maten. Snart började också rumsgrannen att spy och vårt rum stank! då öppnades vårt fönster och frisk luft kom in. Vi slocknade båda två. Vid 20 tvingades jag upp med hjälp av en sköterska, hon ville väl att jag skulle ligga kvar men jag behövde kissa. Jag fick hjälp på toaletten, jag störtblödde från underlivet och jag kunde inte ens andas. Halsen var torr, svullen och gommen var sårig. Axlar, nacke, rygg och mage var en enda stor plåga..
Sen blev en usk lite orolig då mitt illamående inte gav med sig. Jag fick trycka i mig hela tre teskedar yogurth. Klockan 22 måste jag fått problem i skallen. JAG SKULLE HEM.
De ville att jag skulle stanna men jag skulle hem. Och de kan ju inte hindra mig. Det dummaste någonsin. Helgen ut borde jag ha stannat för jag kunde inte ett dugg hemma. Och inte visste jag heller vad de hittat i magen.
Men hem kom jag, i rullstol. Med väskan full med mediciner jag skulle ha regelbundet första dygnet.
Efter operationen
Jag hade sagt åt vänner att komma och "hänga" med mig under helgen. Ingen kom, jo Liza dagen efter en kortis för att lämna saker från apotek och choklad. Ingen kom för jag var fullständigt väck. Kunde ju inte röra mig och mådde så dåligt. Gick från soffa till säng, grät, kräktes och hade buksmärtor. Inte så underligt dock då de bränt bort härdar i magen.
En vecka var hemsk. Är fortfarande ur balans, är trött och mår illa. De vanliga smärtorna finns kvar. Många tror att de opererade bort smärtan, vilket inte stämmer. Tvärtom så är smärtorna mer intensiva och mer påtagliga nu än tidigare.
En del frågar om det är stressrelaterat, nej.
Det enda jag hoppas på är att det kan lindras och att jag kan få livet tillbaka.
Jag är mycket ledsen, gråter och stänger inne en hel del känslor. Hur kan man förklara saker för andra.. hur kan man förklara "konstant mensvärk" för någon som kanske inte haft mer än ont i magen då och då? man glömmer ju faktiskt smärtan rätt fort. Min är där konstant och har nu blivit kronisk.
Jag sökte hjälp 2006 första gången. Under tre månader har jag sju karensdagar. Jag har genomgått en mängd undersökningar, röntgen, psykologprat. Jag har känt mig dum och som en hypokondriker.
Men jag är jag, jag har bara fått en sjukdom jag ska lära mig leva med och vem vet, om ett par månader är kanske smärtan inte längre här? :)
Man kan aldrig botas, men man kan lindras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar