04:41

Lägger man sig vid 19 får man räkna med att vakna tidigt. Underbart att sova i sin egen säng och till och med underbart att höra Patrick snarka.

Nu fattas bara mina katter och massa bra filmer. Snart återgår jag till jobbet också det om något saknar jag.

Utskrivning och inskrivning

Idag fick jag åka hem från Sahlgrenska. På morgonen hade jag ett inskrivningssamtal med en läkare och en läkarstuderande. Eftersom jag legat inne sedan i måndags blev det samtidigt ett rondsamtal, fick antibiotika utskrivet för min UVI och tillagt en medicin morgon och kväll inför operationen. Detta för att hålla nere smärtor och att inte behöva ha ont i onödan.

Därefter blev det samtal med narkosläkaren. Jag fick ventilera min oro och ångest gällande sövning och hur det känns att vakna upp på uppvaket. Läkaren fick mig att känna mig lugn och trygg.

Det var skönt att komma hem och det kändes underbart att bli hämtad av Patrick. Efter ett besök på Apoteket kom man hem.. och min käre sambo hade lyckats leva som ungkarl under ett par dagar. Mikron på soffan, disk på bänken, papper överallt. Inget man ser som irriterande, bara charmigt. Tillsammans röjde vi upp sen blev det en lång dusch. Nu är det soffmys och andra avenyn som gäller och pizza ^^,

Spendera en hel dag med den bästa.

Säng 2:1 på avdelning 67

Det är jättebra på sjukhuset. Sköterskorna är supergoa och läkarna likaså. Klockan är halv fyra nu om natten och jag borde somna men kan inte riktigt komma till ro efter att en sköterska väckte mig för att kolla urinblåsan och sedan be mig gå på toaletten. En vanlig sak är nämligen att kissfunktionen lägger av så att man måste tappas. Under gårdagen tappades jag två gånger men nu funkar det igen, hurra!

Igår berättade jag för min sköterska att jag under torsdagen eller fredagen kände mig konstig. Hon tog då en odling och det visade sig att jag faktiskt hade en infektion. Så antibiotika gäller nu.

Jag kommer att stanna kvar här till torsdag, efter mitt inskrivningssamtal på morgonen åker jag hem. Inskrivningssamtal har man inför operationen som är den 11 mars.

Vid undersökningen igår hade jag så ömma vävnader på vänster sida. Äggstocken ligger också vilande mot tarmarna. Man blir så trött och ber bara till gudarna att operationen visar något i alla fall..

Nej nu ska jag sova lite till :-)

Gynakuten, Sahlgrenska.

Kunde inte somna eller slappna av hemma på natten så runt halv fyra fick jag tända lampan och be Patrick klä på sig för att köra mig till Kk.

Det var inte en enda kotte på avdelningen bortsett från två sköterskor och lilla jag. Efter att jag pratat med sköterskan fick jag släppa iväg Patrick så han kunde åka hem och sova.

Själv ligger jag här och slumrar till efter något ord eller två.

En sköterska kom precis och sa att jag
Ligger först i kön och att läkaren kommer om ungefär en timme.

Så får vi se vad som händer. Hemma innan lunch får jag hoppas på :)

Nattlig underhållning

En lång dag går mot sitt slut. Var hemma hos Madde under dag och kväll, vi hade Medsysterfika och samlades sju tjejer. Vi fikade massa gott och drack cola (vad annars) och pratade om allt mellan himmel och jord. Mycket kretsade runt endometrios men också om barn. Någon väntar bebis, några ska påbörja IVF, någon står i kö med att adoptera och vissa försöker bli gravida. Helt klart skiljer sig samtalen åt från att tala med icke drabbade. Aldrig varit med en grupp tjejer som talar om graviditet och barn så som vi gör. För oss är frågan "är det på naturlig väg eller IVF?".

Mina tjejer är så viktiga för mig. Tillsammans kan man se allt med pigga ögon och vi talar öppet om det mesta. När man berättar intima saker om sin kropp kommer man också in på intima saker som berör privatliv och känslor. Så vår gemenskap och vänskap är väldigt fin.

Själv har det varit en väldigt dålig dag idag. Har så ont och inga mediciner hjälper direkt. Men det är bara att andas igenom det och kramas med min underbare sambo. Om två veckor opereras jag och nu på torsdag ska jag på inskrivningssamtal på Sahlgrenska. Då ska jag träffa läkare, barnmorska, sköterska samt narkosläkare.

Då jag är livrädd för narkosen och nervös över hur det kommer att bli känns det skönt att få tillfälle att få ur mig all oro innan operationen. Patrick följer med som stöd och som kan lyssna och hjälpa mig att minnas vad som blev sagt.

Operationen kändes för en vecka sedan som onödig. Tänkte bara att inget skulle hittas. Men nu, när smärtorna är konstanta och det gör så ont längtar jag bara. Förhoppningsvis finner min fantastiske läkare vad som gjort så ont och tar bort det.

Borde försöka sova nu, Patrick spelar ngt på min iPad och jag räknar ner tiden till morgondagen. Blir väl gynakuten imorgon om smärtorna inte ger med sig.

Veckans Allers

Jag och finaste Malin är med i veckans Allers och berättar om Medsystar.

Att släppa taget om minnen

Det finns mycket som man samlar på sig under åren. Inför flytten från Borås till Göteborg, från singelboendet till sambolivet, rensade jag bort mycket från mitt förflutna. Jag slängde väldigt mycket, flertalet flyttlådor fylldes och saker slängdes som jag inte trodde mig vilja slänga - någonsin. Även sådant med ett visst värde slängdes, till och med gåvor från människor som en gång i tiden betytt något för mig.

Jag tycker inte om att ta med mig gammalt till något nytt.

När jag i januari stod i mitt förråd och sorterade saker blev det nästan som en befrielse att slänga sådant som bara hängt med år efter år. Sådant som egentligen inte har något värde. Jag fann både brev, foton, presenter och annat. Jag njöt av att slänga bort minnen, radera det förflutna. Det är ändå i nuet man lever, och för framtiden. Mitt förflutna spelar inte mig någon större roll. Det var en annan Josefin, ett annat Jag. Inte betydelselöst men inte värdefullt heller.

Ikväll tänkte jag ta tag i det där projektet: rensa datorn steg II.

Igår raderade jag över 20 000 låtar. Ikväll tänkte jag radera foton.

Foton är av förklarliga skäl betydligt svårare att radera än materiella ting.Men det mesta har man ändå kvar i sitt minne, det som betyder något. Blundar man så kan man minnas, om man bara vill.

Men att radera foton är svårt, för det gör att man måste minnas och tänka efter. Är det rätt att radera detta foto eller ej, kommer jag att ångra mig senare?

Något som är roligt att se på är foton på sig själv från förr. Från en förfluten tid. Jag kan minnas varenda stund då korten togs, sinnesstämning, händelser i livet och omkring mig. Jag kan minnas år, nästan månad till och med. Tiden förändras, precis som en annan.

Fötterna på bordet en natt

Tänk så mycket vackert det finns därute som man lätt missar om man inte öppnar sina ögon och verkligen ser sig omkring. Idag höll jag på att gå miste om den underbara synen av snöfri gräsmatta, knoppar på träden och fåglar i skyn.

Dessutom körde jag bil med solglasögon på min näsa. Jag spelade Broder Daniel högt och körde fram på R40 med ett leende på mina läppar. I Borås var det dock snö på marken men då var min energi såpass väl påfylld att det inte spelade någon som helst roll.

Okomplicerad värld.

 Underbar låt. Jag minns hur jag förr satt och rabblade texten i mitt huvud om och om igen. När jag sedan stod framför scenen och Broder Daniel spelade låten visste jag att det var en stund i livet jag aldrig skulle glömma bort.

Lite rolig information var att jag, då de spelade på Hultsfred, hamnade vid ett tält med en massa andra BD-fans. Det var mitti natten och jag hade en vinflaska under armen och var bara klädd i bikini och shorts. Det var varmt och en underbar sommarnatt. Vi satt och sjöng just denna låt och laddade något grymt inför morgondagens spelning. Jag träffade såklart aldrig folket igen, men tänk så lite som får okända att få roligt tillsammans.

Svar på fråga

Älskar kommentarer och frågor, ska besvara så gott det går :)

Ida:
Har inte hormonerna hjälpt dig alls, eller varför valde du att sluta med dem?

Svar:
Det är allt bra underligt det där. När jag slutade med min enantonbehandling sa läkaren att det kunde ta sex månader tills kroppen återhämtat sig från att ha varit i klimakteriet. Men min kropp blev "normal" nästan omgående. Jag satte då in hormonspiral Mirena för att behandla med, men jag hade för mycket ägglossning trots spiralen och sattes då in Cerazette, ett mini-ppiller att kombinera med. Detta trots så fick jag ägglossning. Läkaren diskuterade då att sätta in mer hormoner, men det känns inte alls bra.

Även om det inte är bra att gå obehandlad och få blödningar (som är det som göder endometriosen) går jag nu helt utan behandling och mår som allra bäst av det. Smärtorna är till och med mindre så frågan är om jag någonsin vill gå på behandling igen.

Att välja bort behandling beror dock på andra saker. Ett beslut jag inte tagit ensam.

Kram!

Vänskap

I och med sjukdomen endometrios lärde jag känna fina tjejer, unga starka kvinnor med skinn på näsan, som ser positivt på livet, som skrattar, som skämtar, som gråter, som kramar om och som är ärliga. Dessa starka människor har jag fått äran och glädjen att lära känna. Året jag välsignats med deras vänskap har varit ett fantastiskt år och jag ser dom som mina närmsta vänner idag. Vi stöttar varandra i motgångar, vi skrattar tillsammans i det roliga och vi ser alltid, alltid på det positiva i våra liv. Är det någon som snubblar till så är vi där och hjälper till. Det är kravlöst, det är varmt och det är fantastiskt att man kan få lyckan att lära känna människor i vuxen ålder som blir så nära en.

 

Vi delar en sjukdom tillsammans och våra bakgrunder med att få rätt vård är tyvärr inte olika varandras. Men vår vänskap betyder så mycket mer än en sjukdom. Vår vänskap är uppbyggd på så mycket mer. Vi sitter inte och ältar våra krämpor, vi gnäller inte och vi sitter inte och blir en sjukdom. Vi delar gemensamma intressen, musiksmak, klädstilar. Vi går i affärer tillsammans, vi kryper ner i soffan med te, vi äter godis tillsammans, vi lagar mat, vi träffas för att baka och vi pratar om inredning och om nya kläder som kommit in i våra favoritbutiker.

 

Så när jag för två veckor sedan hamnade i ett samtal med två personer fick till mig att det inte är så bra att umgås med människor med samma sjukdom som mig för att det lätt är hänt att man blir sin sjukdom kände jag mig inte bara ledsen, jag blev också kränkt. Vilka jag umgås med på min fritid och vilka som jag väljer som mina vänner är helt upp till mig. Mina vänner som inte har endometrios betyder självklart lika mycket för mig nu som då. Men de kan omöjligt förstå det som jag går igenom, både i stunden men också det som man tänker på om framtiden.

 

Jag lever i nuet, jag vet inte om morgondagen blir en bra eller dålig dag. Jag vet inte ifall endometriosen jävlas med mig när jag inte behandlar den, för mig är hormon eller inte inget alternativ. Jag kommer att gå på hormonbehandling tills dess jag hamnar i klimakteriet på riktigt. Kanske i 20 år eller mer. Hur många gånger till måste jag opereras under dessa 20 år? Kommer jag att kunna bli gravid på egen hand eller måste jag genomgå IVF?

 

Mina vänner som har endometrios kan svara på alla dessa frågor för de vet. De kan komma med råd och tips, de kan stötta vid läkarbesök och de förstår när man plötsligt måste avboka en fikadejt eller så. De blir inte sura eller less, de vänder inte det mot en senare. För de förstår om kroppen inte orkar och om man inte har kraft. De förstår sömnlösa nätter med tankar.

 

Jag har bara haft en oerhörd tur som träffat tjejer som verkligen är mina vänner. Människor som jag trivs med och som man kan skratta med. Vi har sjuk humor, vi tycker alla om att mysa, vi pratar och vi pysslar. Vi har roligt tillsammans och allt är inte endometrios.

 

Att då få höra att dessa vänner inte är de bästa, av människor som inte har med mitt liv att göra utanför arbetet, kändes mycket kränkande och jag gick hem ledsen och kränkt. Jag har inte släppt det alls och tog upp det med min tillfälliga samtalskontakt idag. Att få höra att det är sunt av mig att ta upp det och reagera kändes bra.

 

Utan mina vänner skulle jag inte palla en enda dag på det där sjukhuset exempevis. Det var ingen annan vän som kom, mina föräldrar kom vid ett tillfälle. De som kom var mina medsystrar och min pojkvän. Att få en syster som bara höll om en när man låg där med värmekuddar, droppnålar i armarna och med dricklistor var otroligt härligt. Det betyder så mycket om de så bara är där i fem minuter.

 

När jag haft ont, senast i januari då min pojkvän var i Thailand, betydde det där samtalet så mycket, Bara ett "du finns inom mig vännen" betyder allt i den stunden.

 

Så aldrig att deras närvaro i mitt liv kan vara negativ. Det är tack vare mina tjejer som jag INTE blir sjukdomen.

 

Älskar er, min glädjepatrull.