torsdag 21 mars 2013
onsdag 20 mars 2013
Ensam i pappas hus
Pappa är på konferens och jag saknade mina katter. Detta resulterade i att jag åkte hit efter jobbet och myser järnet.
Det har varit en lång dag på jobbet. Första arbetspasset efter operationen och det var trevligt att vara tillbaka. Stressade dock non-stop mellan 15-21. Jag betalar för det nu. Jag gör som alltid upp en lång lista i huvudet som jag "måste" bli klar med innan jag slutar annars ses det som misslyckande. Så det blev kanske lite för mycket. Men jag vill bevisa att jag KAN nu, jag ska klara av allt. Jag hade dock väldigt ont igår och idag är inget undantag. Jag blöder, väldigt mycket. Ett paket har gått åt idag och det är smärtsamt.
Så att ligga i pappas säng med tvn påslagen, värmekudde på magen, Texas på bröstet och Gizmo vid halsen är det enda jag kan, och vill.
Imorgon är det en ny dag.
Det har varit en lång dag på jobbet. Första arbetspasset efter operationen och det var trevligt att vara tillbaka. Stressade dock non-stop mellan 15-21. Jag betalar för det nu. Jag gör som alltid upp en lång lista i huvudet som jag "måste" bli klar med innan jag slutar annars ses det som misslyckande. Så det blev kanske lite för mycket. Men jag vill bevisa att jag KAN nu, jag ska klara av allt. Jag hade dock väldigt ont igår och idag är inget undantag. Jag blöder, väldigt mycket. Ett paket har gått åt idag och det är smärtsamt.
Så att ligga i pappas säng med tvn påslagen, värmekudde på magen, Texas på bröstet och Gizmo vid halsen är det enda jag kan, och vill.
Imorgon är det en ny dag.
tisdag 19 mars 2013
En vecka senare
För exakt en vecka sedan låg jag i rum 1 i säng 1 på Sahlgrenska avdelning 67. Operationen gick jättebra, återkommer med en liten berättelse i dagarna. Kanske ikväll. Just nu njuter jag av sista dagen av sjukskrivningen trots att jag har ont och fått äta de där pillren igen.
I fredags var jag ändå på en underbar spelning tillsammans med mina tjejer. Vi såg på Stiftelsen och de var jättebra. Jg mådde jättebra också. Det enda som hände som kunde bli dumt för min nyopererade mage var att ett gäng tjejer började slåss våldsamt precis bredvid oss. Lite rädd blev jag att få en smäll men det gick bra som tur var.
Stiftelsen var dessutom milstolpen. Vi har sagt att vi alla ska må bra då de spelar och det gjorde vi alla, bortsett från att vi inte läkt helt från våra operationer. Men vi var där och det betyder allt.
Svårt att förklara för andra som inte lever i nuet så som vi gör. För oss är det dag för dag som gäller. Igår mådde jag kanon och idag har jag tvingats äta alla starka mediciner jag har hemma.
I fredags var jag ändå på en underbar spelning tillsammans med mina tjejer. Vi såg på Stiftelsen och de var jättebra. Jg mådde jättebra också. Det enda som hände som kunde bli dumt för min nyopererade mage var att ett gäng tjejer började slåss våldsamt precis bredvid oss. Lite rädd blev jag att få en smäll men det gick bra som tur var.
Stiftelsen var dessutom milstolpen. Vi har sagt att vi alla ska må bra då de spelar och det gjorde vi alla, bortsett från att vi inte läkt helt från våra operationer. Men vi var där och det betyder allt.
Svårt att förklara för andra som inte lever i nuet så som vi gör. För oss är det dag för dag som gäller. Igår mådde jag kanon och idag har jag tvingats äta alla starka mediciner jag har hemma.
onsdag 6 mars 2013
Konstigt år
Nästan på årsdagen opereras jag min andra gång. Förra året var det den 16 mars och detta år blir det den 11 mars. Alltså på måndag.
När jag la mig på operationsbordet för att opereras för första gången hade jag ingen förkunskap alls och var inte direkt påläst om vad som skulle ske. Nu vet jag bättre och på bara ett år har jag lärt mig massor om endometrios och om olika behandlingsmetoder. Det är väldigt intressant och givande, en komplex sjukdom som i och för sig inte är rolig men som ändå är väldigt intressant.
Jag har hemskt dåligt samvete över att jag varit borta från jobbet mycket det senaste. Jag hade ju velat jobba förra veckan men det fick jag inte för de som bestämmer, detta pga en bruten stortå. Men denna veckan får jag i alla fall jobba ett helt dygnspass innan jag hoppar upp på operationsbordet igen. Sen blir jag hemma en vecka för att sedan jobba igen. Förhoppningsvis slipper jag komplikationer och jag läker förhoppningsvis snabbt denna gången. Jag har som aldrig återhämtat mig från första operationen och min förhoppning är att min fantastiske läkare på Sahlgrenska finner svaren på mina frågor.
Är lite arg på mig själv att jag aldrig orkade att anmäla Borås sjukhus för deras obefintliga vård, och specifikt läkaren jag hade där. Jag minns i november då jag tvingades att ta mig till deras gynavdelning då smärtorna slog ut mig fullständigt. Jag hade då vid två tillfällen den månaden legat inne på Sahlgrenska. Men läkaren, en asiatisk kvinna, ringde min fd läkare och berättade att jag var där. Hon sa i telefon att jag påstod mig ha ont och att hon ville att han skulle träffa mig. Sen sa hon med rå röst "hon vill läggas in" och sen skrattade hon. Jag visades ut ur rummet och fann att alla platser i väntrummet var upptagna. Jag satte mig därför på golvet bakom en vägg så ingen såg mig. Där kom tårarna och jag grät okontrollerat. Sköterskor kom fram till mig och försökte trösta mig och visade mig till ett rum. Där satt jag tills min förre läkare kom in. Han hälsade inte, tog inte i hand. Han satte sig två, tre meter ifrån mig med armarna i kors. Han sa då att jag fick minsann ta mig till Sahlgrenska för att jag frivilligt sökt mig dit och till deras kompetens "som inte skiljer sig från vår alls". Där skrattade jag tillbaka rått.
Jag är så oerhört tacksam att jag blir tagen på allvar på Sahlgrenska. Att jag där blir bemött med omsorg och inte som jag blev behandlad på Borås sjukhus. Ett sjukhus som skrämmer mig så in i norden. Det finns självklart kompetens där med men inte inom detta området och läkaren jag hade, som jag och två vänner kritiserade i Borås tidning, innehar ingen som helst kompetens. Ingen empati heller. Det är ofattbart.
Luddigt inlägg.. vad ville jag ha sagt? att det varit ett luddigt år kanske?
När jag la mig på operationsbordet för att opereras för första gången hade jag ingen förkunskap alls och var inte direkt påläst om vad som skulle ske. Nu vet jag bättre och på bara ett år har jag lärt mig massor om endometrios och om olika behandlingsmetoder. Det är väldigt intressant och givande, en komplex sjukdom som i och för sig inte är rolig men som ändå är väldigt intressant.
Jag har hemskt dåligt samvete över att jag varit borta från jobbet mycket det senaste. Jag hade ju velat jobba förra veckan men det fick jag inte för de som bestämmer, detta pga en bruten stortå. Men denna veckan får jag i alla fall jobba ett helt dygnspass innan jag hoppar upp på operationsbordet igen. Sen blir jag hemma en vecka för att sedan jobba igen. Förhoppningsvis slipper jag komplikationer och jag läker förhoppningsvis snabbt denna gången. Jag har som aldrig återhämtat mig från första operationen och min förhoppning är att min fantastiske läkare på Sahlgrenska finner svaren på mina frågor.
Är lite arg på mig själv att jag aldrig orkade att anmäla Borås sjukhus för deras obefintliga vård, och specifikt läkaren jag hade där. Jag minns i november då jag tvingades att ta mig till deras gynavdelning då smärtorna slog ut mig fullständigt. Jag hade då vid två tillfällen den månaden legat inne på Sahlgrenska. Men läkaren, en asiatisk kvinna, ringde min fd läkare och berättade att jag var där. Hon sa i telefon att jag påstod mig ha ont och att hon ville att han skulle träffa mig. Sen sa hon med rå röst "hon vill läggas in" och sen skrattade hon. Jag visades ut ur rummet och fann att alla platser i väntrummet var upptagna. Jag satte mig därför på golvet bakom en vägg så ingen såg mig. Där kom tårarna och jag grät okontrollerat. Sköterskor kom fram till mig och försökte trösta mig och visade mig till ett rum. Där satt jag tills min förre läkare kom in. Han hälsade inte, tog inte i hand. Han satte sig två, tre meter ifrån mig med armarna i kors. Han sa då att jag fick minsann ta mig till Sahlgrenska för att jag frivilligt sökt mig dit och till deras kompetens "som inte skiljer sig från vår alls". Där skrattade jag tillbaka rått.
Jag är så oerhört tacksam att jag blir tagen på allvar på Sahlgrenska. Att jag där blir bemött med omsorg och inte som jag blev behandlad på Borås sjukhus. Ett sjukhus som skrämmer mig så in i norden. Det finns självklart kompetens där med men inte inom detta området och läkaren jag hade, som jag och två vänner kritiserade i Borås tidning, innehar ingen som helst kompetens. Ingen empati heller. Det är ofattbart.
Luddigt inlägg.. vad ville jag ha sagt? att det varit ett luddigt år kanske?
Kärlek och endometrios
Om man ser tillbaka några år, till vintern 2008, fick jag en present på posten av min dåvarande sambo. Han hade sytt en värmedyna till mig. Ni vet en sån där vetekudde. Det var en söt grej, att han suttit där vid min kompis symaskin och pillat med vetekorn till förbannelse. Han sa att jag behövde en sån eftersom jag alltid har så ont i magen. Jag visste ju inte då att det onda berodde på något. Jag har kudden kvar ännu men använder den inte.
Jag blev sedan singel några veckor senare. Varför hör inte hit, men i och med singellivet föll det sig så att man började dejta lite då och då. Jag var singel i 3,5 år tills den dagen jag träffade han med stort H. Vi är nu sambos och när jag inte är med honom saknar jag honom ofantligt mycket.
När jag i mars 2012 fick min diagnos endometrios började jag fundera på vad man säger till en ny eventuell pojkvän. Hur lägger man fram att man har en gynekologisk sjukdom på ett fint sätt? Hur berättar man att man hoppar upp i gynstolen utan problem numera och inte ser det som pinsamt eller svårt överhuvudtaget?
Mina frågor behövde aldrig besvaras för det löste sig riktigt fint per automatik. I början juli, eller om det var i slutet av juni, tyckte min vän Jojjo, också drabbad av endometrios, att jag skulle träffa hennes kompis Patrick. Jag som inte tycker om det där att paras ihop med någon tänkte väl inte så mycket på det. Men en kväll när jag satt vid min dator och hade tråkigt sökte jag reda på honom på Facebook och kände att han var lite söt. Jag skickade iväg en "puff" och fick snart en "puff" tillbaka. Därefter började vi att maila varandra, snart skicka sms och en kväll ringde han helt plötsligt. Sen träffades vi och på den vägen är det. I oktober (tror jag) blev vi offentligt ett par och nu i februari blev vi sambos.
Jag vet att det är många tjejer som tänker samma som jag tänkte innan jag träffade Patrick. Det handlar ändå om en väldigt intim sjukdom som berör delar i ens kropp som man inte vanligtvis talar högt om. Nu har Patrick tagit min sjukdom väldigt lugnt och har själv uttryckt att han inte märker att jag är sjuk, inte mer än att jag har en dosett som jag laddar en gång i veckan med mediciner. När jag haft ont och han varit nära har han klappat mig, hållit om mig och han har också kört till gynakuten (här i Göteborg behöver man inte sätta sig på den allmänna, stora akuten utan man tar sig direkt dit man "hör hemma". Skillnad från Borås sjukhus där man bara viftades bort som inget). Han har besökt mig på sjukhuset och jag känner mig fullständigt trygg med honom. Han har också lärt känna mina vänner som har samma sjukdom och de har funnit en vänskapsrelation, precis som jag har till dom.
Det gick bra för mig, jag släppte på mina tankar när det kändes bra och tryggt med honom och det är jag lycklig över. Han gör mig glad, varm och alldeles kär. Han är underbar på alla sätt och vis och jag älskar honom så mycket.
Jag har inga råd att ge, inte mer än att slappna av och känna av läget. Är det en bra kille ska man inte känna att man skäms över att berätta en sådan sak som att man har en sjukdom som gör att man får ont då och då. Är det fel kille så finns det alltid andra och killen som var fel hade inget i tjejens liv att göra ändå. Avskum finns det gott om så det är bra att det kommer fram tidigt i relationen.
Puss!
Jag blev sedan singel några veckor senare. Varför hör inte hit, men i och med singellivet föll det sig så att man började dejta lite då och då. Jag var singel i 3,5 år tills den dagen jag träffade han med stort H. Vi är nu sambos och när jag inte är med honom saknar jag honom ofantligt mycket.
När jag i mars 2012 fick min diagnos endometrios började jag fundera på vad man säger till en ny eventuell pojkvän. Hur lägger man fram att man har en gynekologisk sjukdom på ett fint sätt? Hur berättar man att man hoppar upp i gynstolen utan problem numera och inte ser det som pinsamt eller svårt överhuvudtaget?
Mina frågor behövde aldrig besvaras för det löste sig riktigt fint per automatik. I början juli, eller om det var i slutet av juni, tyckte min vän Jojjo, också drabbad av endometrios, att jag skulle träffa hennes kompis Patrick. Jag som inte tycker om det där att paras ihop med någon tänkte väl inte så mycket på det. Men en kväll när jag satt vid min dator och hade tråkigt sökte jag reda på honom på Facebook och kände att han var lite söt. Jag skickade iväg en "puff" och fick snart en "puff" tillbaka. Därefter började vi att maila varandra, snart skicka sms och en kväll ringde han helt plötsligt. Sen träffades vi och på den vägen är det. I oktober (tror jag) blev vi offentligt ett par och nu i februari blev vi sambos.
Jag vet att det är många tjejer som tänker samma som jag tänkte innan jag träffade Patrick. Det handlar ändå om en väldigt intim sjukdom som berör delar i ens kropp som man inte vanligtvis talar högt om. Nu har Patrick tagit min sjukdom väldigt lugnt och har själv uttryckt att han inte märker att jag är sjuk, inte mer än att jag har en dosett som jag laddar en gång i veckan med mediciner. När jag haft ont och han varit nära har han klappat mig, hållit om mig och han har också kört till gynakuten (här i Göteborg behöver man inte sätta sig på den allmänna, stora akuten utan man tar sig direkt dit man "hör hemma". Skillnad från Borås sjukhus där man bara viftades bort som inget). Han har besökt mig på sjukhuset och jag känner mig fullständigt trygg med honom. Han har också lärt känna mina vänner som har samma sjukdom och de har funnit en vänskapsrelation, precis som jag har till dom.
Det gick bra för mig, jag släppte på mina tankar när det kändes bra och tryggt med honom och det är jag lycklig över. Han gör mig glad, varm och alldeles kär. Han är underbar på alla sätt och vis och jag älskar honom så mycket.
Jag har inga råd att ge, inte mer än att slappna av och känna av läget. Är det en bra kille ska man inte känna att man skäms över att berätta en sådan sak som att man har en sjukdom som gör att man får ont då och då. Är det fel kille så finns det alltid andra och killen som var fel hade inget i tjejens liv att göra ändå. Avskum finns det gott om så det är bra att det kommer fram tidigt i relationen.
Puss!
tisdag 5 mars 2013
Vårsol tillsammans med syster och gudson
Åkte till Vårgårda idag för att umgås med finaste syster och hennes barn. Den yngste är ett halvår och jag har fått den stora äran att vara hans gudmor. Charmig bebis med charmig storebror.
Vi satt i solen på deras altan och åt subway jag köpt med mig från Allum. Sen blev det fika innan vi hämtade storebror på dagis.
En underbar dag helt enkelt,
Vi satt i solen på deras altan och åt subway jag köpt med mig från Allum. Sen blev det fika innan vi hämtade storebror på dagis.
En underbar dag helt enkelt,
söndag 3 mars 2013
Hur tiden alltid är för kort..
Det finns inget bättre än att lyssna på musik. Försvinna bort bland melodier, texter och meningsfull eftertanke. Min absoluta favorit är Lars Winnerbäck, jag glömde för längesen bort hur många spelningar jag varit på med honom. Det är som om mitt hjärta inte riktigt fungerar utan honom.
Jag minns första gången jag såg honom gå upp på scenen. Det var så overkligt, så obeskrivligt. Jag trodde att jag var i en dröm och satt med blicken helt fäst vid honom. Det var på den tiden han inte var så stor och han spelade i en lite mindre hall med kanske bara 3000 åskådare. Hösten 2011 gjorde jag en repris då han hade sin intima spelning i Göteborg. Det var underbart vackert på alla sätt och vis. Numera när jag ser honom känns det inte längre overkligt.. det känns vanligt och hemma.
En annan som berört mitt inre djupt är Björn Afzelius. Jag känner fortfarande en intensiv saknad och sorg efter att han gick bort. Det var på sätt och vis som om jag kände honom genom hans musik. När jag ibland lyssnar på hans musik kan jag sörja såsom man sörjer någon man känt i verkligheten. Att jag aldrig fick tillfälle att se honom spela i verkligheten gör mig väldigt illa till mods. Väldigt, som min livs sorg faktiskt.
Det är sällan som mina känslor kommit fram genom samtal. Det är sällan som mitt inre kommit fram genom att prata. Psykologer, kuratorer och sådant är inget för mig. Jag förstår inte vad jag personligen skulle få ut av det. För jag får ut så mycket av att bara sitta och lyssna på musik. Vandra i skogen ensam med musik i öronen, sitta och lyssna fram datorn, spela. Bara vara.
Ofta längtar jag bara efter att sätta mig i bilen och köra mil efter mil. Stänga av ljudet på telefonen, höja musiken till max. Bara köra. Ofta händer det att jag kör omvägar, allt för att bara vara ensam för en stund. Det är viktigt.
Jag minns första gången jag såg honom gå upp på scenen. Det var så overkligt, så obeskrivligt. Jag trodde att jag var i en dröm och satt med blicken helt fäst vid honom. Det var på den tiden han inte var så stor och han spelade i en lite mindre hall med kanske bara 3000 åskådare. Hösten 2011 gjorde jag en repris då han hade sin intima spelning i Göteborg. Det var underbart vackert på alla sätt och vis. Numera när jag ser honom känns det inte längre overkligt.. det känns vanligt och hemma.
En annan som berört mitt inre djupt är Björn Afzelius. Jag känner fortfarande en intensiv saknad och sorg efter att han gick bort. Det var på sätt och vis som om jag kände honom genom hans musik. När jag ibland lyssnar på hans musik kan jag sörja såsom man sörjer någon man känt i verkligheten. Att jag aldrig fick tillfälle att se honom spela i verkligheten gör mig väldigt illa till mods. Väldigt, som min livs sorg faktiskt.
Det är sällan som mina känslor kommit fram genom samtal. Det är sällan som mitt inre kommit fram genom att prata. Psykologer, kuratorer och sådant är inget för mig. Jag förstår inte vad jag personligen skulle få ut av det. För jag får ut så mycket av att bara sitta och lyssna på musik. Vandra i skogen ensam med musik i öronen, sitta och lyssna fram datorn, spela. Bara vara.
Ofta längtar jag bara efter att sätta mig i bilen och köra mil efter mil. Stänga av ljudet på telefonen, höja musiken till max. Bara köra. Ofta händer det att jag kör omvägar, allt för att bara vara ensam för en stund. Det är viktigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)