Hur tiden alltid är för kort..

Det finns inget bättre än att lyssna på musik. Försvinna bort bland melodier, texter och meningsfull eftertanke. Min absoluta favorit är Lars Winnerbäck, jag glömde för längesen bort hur många spelningar jag varit på med honom. Det är som om mitt hjärta inte riktigt fungerar utan honom.

Jag minns första gången jag såg honom gå upp på scenen. Det var så overkligt, så obeskrivligt. Jag trodde att jag var i en dröm och satt med blicken helt fäst vid honom. Det var på den tiden han inte var så stor och han spelade i en lite mindre hall med kanske bara 3000 åskådare. Hösten 2011 gjorde jag en repris då han hade sin intima spelning i Göteborg. Det var underbart vackert på alla sätt och vis. Numera när jag ser honom känns det inte längre overkligt.. det känns vanligt och hemma.

En annan som berört mitt inre djupt är Björn Afzelius. Jag känner fortfarande en intensiv saknad och sorg efter att han gick bort. Det var på sätt och vis som om jag kände honom genom hans musik. När jag ibland lyssnar på hans musik kan jag sörja såsom man sörjer någon man känt i verkligheten. Att jag aldrig fick tillfälle att se honom spela i verkligheten gör mig väldigt illa till mods. Väldigt, som min livs sorg faktiskt.

Det är sällan som mina känslor kommit fram genom samtal. Det är sällan som mitt inre kommit fram genom att prata. Psykologer, kuratorer och sådant är inget för mig. Jag förstår inte vad jag personligen skulle få ut av det. För jag får ut så mycket av att bara sitta och lyssna på musik. Vandra i skogen ensam med musik i öronen, sitta och lyssna fram datorn, spela. Bara vara.

Ofta längtar jag bara efter att sätta mig i bilen och köra mil efter mil. Stänga av ljudet på telefonen, höja musiken till max. Bara köra. Ofta händer det att jag kör omvägar, allt för att bara vara ensam för en stund. Det är viktigt.