Konstigt år

Nästan på årsdagen opereras jag min andra gång. Förra året var det den 16 mars och detta år blir det den 11 mars. Alltså på måndag.

När jag la mig på operationsbordet för att opereras för första gången hade jag ingen förkunskap alls och var inte direkt påläst om vad som skulle ske. Nu vet jag bättre och på bara ett år har jag lärt mig massor om endometrios och om olika behandlingsmetoder. Det är väldigt intressant och givande, en komplex sjukdom som i och för sig inte är rolig men som ändå är väldigt intressant.

Jag har hemskt dåligt samvete över att jag varit borta från jobbet mycket det senaste. Jag hade ju velat jobba förra veckan men det fick jag inte för de som bestämmer, detta pga en bruten stortå. Men denna veckan får jag i alla fall jobba ett helt dygnspass innan jag hoppar upp på operationsbordet igen. Sen blir jag hemma en vecka för att sedan jobba igen. Förhoppningsvis slipper jag komplikationer och jag läker förhoppningsvis snabbt denna gången. Jag har som aldrig återhämtat mig från första operationen och min förhoppning är att min fantastiske läkare på Sahlgrenska finner svaren på mina frågor.

Är lite arg på mig själv att jag aldrig orkade att anmäla Borås sjukhus för deras obefintliga vård, och specifikt läkaren jag hade där. Jag minns i november då jag tvingades att ta mig till deras gynavdelning då smärtorna slog ut mig fullständigt. Jag hade då vid två tillfällen den månaden legat inne på Sahlgrenska. Men läkaren, en asiatisk kvinna, ringde min fd läkare och berättade att jag var där. Hon sa i telefon att jag påstod mig ha ont och att hon ville att han skulle träffa mig. Sen sa hon med rå röst "hon vill läggas in" och sen skrattade hon. Jag visades ut ur rummet och fann att alla platser i väntrummet var upptagna. Jag satte mig därför på golvet bakom en vägg så ingen såg mig. Där kom tårarna och jag grät okontrollerat. Sköterskor kom fram till mig och försökte trösta mig och visade mig till ett rum. Där satt jag tills min förre läkare kom in. Han hälsade inte, tog inte i hand. Han satte sig två, tre meter ifrån mig med armarna i kors. Han sa då att jag fick minsann ta mig till Sahlgrenska för att jag frivilligt sökt mig dit och till deras kompetens "som inte skiljer sig från vår alls". Där skrattade jag tillbaka rått.

Jag är så oerhört tacksam att jag blir tagen på allvar på Sahlgrenska. Att jag där blir bemött med omsorg och inte som jag blev behandlad på Borås sjukhus. Ett sjukhus som skrämmer mig så in i norden. Det finns självklart kompetens där med men inte inom detta området och läkaren jag hade, som jag och två vänner kritiserade i Borås tidning, innehar ingen som helst kompetens. Ingen empati heller. Det är ofattbart.

Luddigt inlägg.. vad ville jag ha sagt? att det varit ett luddigt år kanske?