Kärlek och endometrios

Om man ser tillbaka några år, till vintern 2008, fick jag en present på posten av min dåvarande sambo. Han hade sytt en värmedyna till mig. Ni vet en sån där vetekudde. Det var en söt grej, att han suttit där vid min kompis symaskin och pillat med vetekorn till förbannelse. Han sa att jag behövde en sån eftersom jag alltid har så ont i magen. Jag visste ju inte då att det onda berodde på något. Jag har kudden kvar ännu men använder den inte.

Jag blev sedan singel några veckor senare. Varför hör inte hit, men i och med singellivet föll det sig så att man började dejta lite då och då. Jag var singel i 3,5 år tills den dagen jag träffade han med stort H. Vi är nu sambos och när jag inte är med honom saknar jag honom ofantligt mycket.

När jag i mars 2012 fick min diagnos endometrios började jag fundera på vad man säger till en ny eventuell pojkvän. Hur lägger man fram att man har en gynekologisk sjukdom på ett fint sätt? Hur berättar man att man hoppar upp i gynstolen utan problem numera och inte ser det som pinsamt eller svårt överhuvudtaget?

Mina frågor behövde aldrig besvaras för det löste sig riktigt fint per automatik. I början juli, eller om det var i slutet av juni, tyckte min vän Jojjo, också drabbad av endometrios, att jag skulle träffa hennes kompis Patrick. Jag som inte tycker om det där att paras ihop med någon tänkte väl inte så mycket på det. Men en kväll när jag satt vid min dator och hade tråkigt sökte jag reda på honom på Facebook och kände att han var lite söt. Jag skickade iväg en "puff" och fick snart en "puff" tillbaka. Därefter började vi att maila varandra, snart skicka sms och en kväll ringde han helt plötsligt. Sen träffades vi och på den vägen är det. I oktober (tror jag) blev vi offentligt ett par och nu i februari blev vi sambos.

Jag vet att det är många tjejer som tänker samma som jag tänkte innan jag träffade Patrick. Det handlar ändå om en väldigt intim sjukdom som berör delar i ens kropp som man inte vanligtvis talar högt om. Nu har Patrick tagit min sjukdom väldigt lugnt och har själv uttryckt att han inte märker att jag är sjuk, inte mer än att jag har en dosett som jag laddar en gång i veckan med mediciner. När jag haft ont och han varit nära har han klappat mig, hållit om mig och han har också kört till gynakuten (här i Göteborg behöver man inte sätta sig på den allmänna, stora akuten utan man tar sig direkt dit man "hör hemma". Skillnad från Borås sjukhus där man bara viftades bort som inget). Han har besökt mig på sjukhuset och jag känner mig fullständigt trygg med honom. Han har också lärt känna mina vänner som har samma sjukdom och de har funnit en vänskapsrelation, precis som jag har till dom.

Det gick bra för mig, jag släppte på mina tankar när det kändes bra och tryggt med honom och det är jag lycklig över. Han gör mig glad, varm och alldeles kär. Han är underbar på alla sätt och vis och jag älskar honom så mycket.

Jag har inga råd att ge, inte mer än att slappna av och känna av läget. Är det en bra kille ska man inte känna att man skäms över att berätta en sådan sak som att man har en sjukdom som gör att man får ont då och då. Är det fel kille så finns det alltid andra och killen som var fel hade inget i tjejens liv att göra ändå. Avskum finns det gott om så det är bra att det kommer fram tidigt i relationen.

Puss!

Vårsol tillsammans med syster och gudson

Åkte till Vårgårda idag för att umgås med finaste syster och hennes barn. Den yngste är ett halvår och jag har fått den stora äran att vara hans gudmor. Charmig bebis med charmig storebror.

Vi satt i solen på deras altan och åt subway jag köpt med mig från Allum. Sen blev det fika innan vi hämtade storebror på dagis.

En underbar dag helt enkelt,

Hur tiden alltid är för kort..

Det finns inget bättre än att lyssna på musik. Försvinna bort bland melodier, texter och meningsfull eftertanke. Min absoluta favorit är Lars Winnerbäck, jag glömde för längesen bort hur många spelningar jag varit på med honom. Det är som om mitt hjärta inte riktigt fungerar utan honom.

Jag minns första gången jag såg honom gå upp på scenen. Det var så overkligt, så obeskrivligt. Jag trodde att jag var i en dröm och satt med blicken helt fäst vid honom. Det var på den tiden han inte var så stor och han spelade i en lite mindre hall med kanske bara 3000 åskådare. Hösten 2011 gjorde jag en repris då han hade sin intima spelning i Göteborg. Det var underbart vackert på alla sätt och vis. Numera när jag ser honom känns det inte längre overkligt.. det känns vanligt och hemma.

En annan som berört mitt inre djupt är Björn Afzelius. Jag känner fortfarande en intensiv saknad och sorg efter att han gick bort. Det var på sätt och vis som om jag kände honom genom hans musik. När jag ibland lyssnar på hans musik kan jag sörja såsom man sörjer någon man känt i verkligheten. Att jag aldrig fick tillfälle att se honom spela i verkligheten gör mig väldigt illa till mods. Väldigt, som min livs sorg faktiskt.

Det är sällan som mina känslor kommit fram genom samtal. Det är sällan som mitt inre kommit fram genom att prata. Psykologer, kuratorer och sådant är inget för mig. Jag förstår inte vad jag personligen skulle få ut av det. För jag får ut så mycket av att bara sitta och lyssna på musik. Vandra i skogen ensam med musik i öronen, sitta och lyssna fram datorn, spela. Bara vara.

Ofta längtar jag bara efter att sätta mig i bilen och köra mil efter mil. Stänga av ljudet på telefonen, höja musiken till max. Bara köra. Ofta händer det att jag kör omvägar, allt för att bara vara ensam för en stund. Det är viktigt.

Den gula månaden

Mars är vår månad, vi med endometrios belyses då lite extra. För vi är många som är drabbade av denna sjukdom. Ju mer information som nås ut till allmänheten ju mer ögon öppnas, fler får svar på sina oförklarliga smärtor och fler läkare, politiker, landsting och fler som vill kämpa mot sjukdomar får ny kunskap och ökad förståelse.

Mitt hjärta brinner lite extra för stödgruppen Medsystrar som föddes sommaren 2012. Eldsjälen Madde, som idag är en av mina närmsta vänner, startade denna grupp. Inte helt utan motstånd och det krigades på mycket på resan. Men idag har stödgruppen 315  medlemmar. På bilden ovan, som togs sommaren 2012 när Medsystrar var nyfödd, stod Malin, Johanna "Jojjo" och jag på ängen utanför Malins hem. Vi är de allra första medlemmarna i gruppen och våra hjärtan slår hårt för att hjälpa och stötta andra drabbade.

Vi har sedan sommaren varit med i ett antal artiklar. Hemmets journal, Borås tidning och Allers är ett litet exempel. Vi har också projekt på G som kommer bli så vansinnigt roliga att genomföra.

Vår hemsida Medsystrar (Länk) förändras ständigt men vårt stora hjärta finns på Facebook där vi är 315 kvinnor i alla åldrar som hjälper till i jobbiga lägen, som stöttar, som skrattar och gör tummen upp för framgångar. Vi fokuserar på att inte tappa det positiva som ändå finns i livet trots att man fått en kronisk sjukdom. För livet består mestadels av positiva saker, så är det ju. Vänner, familj, kärlekar, husdjur, sol, snö som faller.. listan går att göra lång.

Medsystrar är en ideell stödgrupp och alla som driver gruppen är drabbade av endometrios. Vi är alla ambitiösa, vi har alla ett mål vi strävar mot och vi vill alla nå ut med vårt budskap till andra därute.

Det kan nog uppfattas som att jag blivit min sjukdom och lever genom den. Jag kan inte bli mer irriterad över att höra det. Jag har inte blivit min sjukdom, det är tack vare mitt systerskap som jag lyckats att leva mitt liv men som får energi och kraft genom att hjälpa andra. För jag vet att när det stormar omkring mig, då är det jag som får hjälp. Det är för mig väldigt betydelsefullt att veta att vi är många som stöttar och hjälper.

04:41

Lägger man sig vid 19 får man räkna med att vakna tidigt. Underbart att sova i sin egen säng och till och med underbart att höra Patrick snarka.

Nu fattas bara mina katter och massa bra filmer. Snart återgår jag till jobbet också det om något saknar jag.

Utskrivning och inskrivning

Idag fick jag åka hem från Sahlgrenska. På morgonen hade jag ett inskrivningssamtal med en läkare och en läkarstuderande. Eftersom jag legat inne sedan i måndags blev det samtidigt ett rondsamtal, fick antibiotika utskrivet för min UVI och tillagt en medicin morgon och kväll inför operationen. Detta för att hålla nere smärtor och att inte behöva ha ont i onödan.

Därefter blev det samtal med narkosläkaren. Jag fick ventilera min oro och ångest gällande sövning och hur det känns att vakna upp på uppvaket. Läkaren fick mig att känna mig lugn och trygg.

Det var skönt att komma hem och det kändes underbart att bli hämtad av Patrick. Efter ett besök på Apoteket kom man hem.. och min käre sambo hade lyckats leva som ungkarl under ett par dagar. Mikron på soffan, disk på bänken, papper överallt. Inget man ser som irriterande, bara charmigt. Tillsammans röjde vi upp sen blev det en lång dusch. Nu är det soffmys och andra avenyn som gäller och pizza ^^,

Spendera en hel dag med den bästa.

Säng 2:1 på avdelning 67

Det är jättebra på sjukhuset. Sköterskorna är supergoa och läkarna likaså. Klockan är halv fyra nu om natten och jag borde somna men kan inte riktigt komma till ro efter att en sköterska väckte mig för att kolla urinblåsan och sedan be mig gå på toaletten. En vanlig sak är nämligen att kissfunktionen lägger av så att man måste tappas. Under gårdagen tappades jag två gånger men nu funkar det igen, hurra!

Igår berättade jag för min sköterska att jag under torsdagen eller fredagen kände mig konstig. Hon tog då en odling och det visade sig att jag faktiskt hade en infektion. Så antibiotika gäller nu.

Jag kommer att stanna kvar här till torsdag, efter mitt inskrivningssamtal på morgonen åker jag hem. Inskrivningssamtal har man inför operationen som är den 11 mars.

Vid undersökningen igår hade jag så ömma vävnader på vänster sida. Äggstocken ligger också vilande mot tarmarna. Man blir så trött och ber bara till gudarna att operationen visar något i alla fall..

Nej nu ska jag sova lite till :-)