Ljuvligt regn

Av någon sjuk anledning tog jag mig till jobbet idag. Kände hur jag svek om jag inte dök upp. Väl på plats var det svårt att fokusera första halvlek, det gjorde ont att sitta och fick en kort stund gå in på toaletten. Satte mig på golvet och blundade. Var så nära att lägga mig ner, men jag stod emot. Jag hade då somnat på stört. Problemet är att jag sviker när jag går till jobbet. Jag sviker inte någon annan än mig själv. För det är jag som gråter inombords, ingen annan. Jag går till jobbet, gör det jag ska och lite till. Jag ler, pratar, undrar, frågar och sköter korten.

För övrigt ska jag inte gnälla längre, för det får uppenbarligen folk att inte bry sig. De ledsnar. Ja de är ju synd att de ledsnar över att jag mår dåligt och har ont. Jag menar.. om de ledsnar, vad gör då inte jag?! Det är ju jag som lever i det. Men ska helt klart tänka över vad jag säger, skriver och gör. Och leva lite mer positivt, för det gör att folk inte ledsnar.. och att det får mig att bli lite mer glad.

Men när ens liv ändrar riktning så ska man inte förvänta sig att man inom två månader ska leva normalt igen. Speciellt inte när smärtorna tar över livet fullständigt. Det är inte bara det att det gör ont som är problemet, nej jag får sprutor för att hamna i klimakteriet, jag kanske inte kan få barn, jag har ingen som tröstar mig och jag känner mig oerhört ensam i detta.

Så.. önskar att jag får "gnälla" lite till. För jag behöver det.

:)

För övrigt så gick jag hem i regnet ikväll. Det var helt fantastiskt skönt, det var jag och regnet som gjorde mig härligt kall. 

Sjukhusbesök

Kramperna har blivit ett alltmer vanligt inslag i vardagen. Igår vet jag inte vad det var som hände. Jag hade varit hos en vän och fikat, klockan var rätt sent då jag kom hem. Jag satte mig i soffan och slängde upp benen på divanen, som jag brukar. Plötsligt kändes det som om det "levde om" i tarmarna. De vändes upp och ner, de snurrade runt för att sedan säga tack och hej. Magen var i uppror. Jag låg dubbelvikt och paniken bubblade upp, jag hade så ont. Citodon, inget hjälpte direkt. La mig senare i sängen. Vred mig snurrade runt. Somnade till, vaknade. Så höll det på.

Så idag fick jag tid, 13:30. Jag fick träffa en läkare som inte visste så mycket om "allt detta". Men tillräckligt mycket för att ta mig på allvar. Jag fick ÄNTLIGEN tillräckligt med citodon ut så att jag kan köra en behandling utan att det ska ta slut efter två dagar. Sjukintyg fixades även och jag kunde åka hem.

Vill inte påstå att jag är smärtlindrad, det är jag långt ifrån. Men det känns skönt då jag vet att jag hade mediciner hemma som kan göra dagarna lite mer "lätta" att leva. Förhoppningsvis i alla fall.

Jag får helt enkelt leva på minnet att jag passade finaste Ossian i lördags.

En dag i maj

Idag träffade jag en fin vän från förr. Vi bor i samma område, faktiskt på samma gård. Först satt vi ute i gräset och pratade samtidigt som Texas fick känna på friheten i ett koppel.

 

Sen gick vi hem till honom. Hans etta som han delar med sin fru är rysligt fin så jag fick nästan ett sug på att be om ett byte. Men när jag kom hem till mig efter fikat kände jag en glädje i att ha min lägenhet som jag tycker så mycket om.

Jag la mig på soffan en sväng, kröp ner under en liten filt och tvärsomnade. Jag vaknade av att mobilen ringde och att Erik var utanför. Vi hade bestämt att vi skulle köpa lite thai och slappa hemmavid. Sagt och gjort.



Det var inte lite gott med kycklingspett med jordnötssås, inte heller var det illa pinkat med iskall hallonsoda. Jag som så sällan dricker läsk har hävt i mig mer eller mindre en hel flaska. Sockerkick någon..?

Efter maten gick vi ut, det behövdes rastas lite. Sträcka på benen så vi inte skulle somna av matkoman. Passade på att ta med Texas ut igen. Är det något jag ska lyckas med så är det bannemej att få honom att kunna gå i koppel. Tredje gången idag som han testade.. och måste säga att det ändå går rätt bra. Bortsett från att selen satt så tajt att han höll på att kvävas då vi sprungit på en gräsmatta.

Det sägs att det går över

I söndags gjorde jag ett glädjeskutt till Den svenska björnstammen och deras väldigt sköna låt svalkar vinden. När jag såg mig i spegeln snurrade jag runt och så smällde det till och på ett ögonblick kom smärtan tillbaka. Jag kröp ner i sängen och tårarna steg i mina ögon. Det kändes på ingen tid alls som om det var mer än orättvist. Jag hade ju haft det så bra, varför kunde det inte fortsätta så också. Jävla, jävla skit.

Natten som gick var inte alls så spännande. Tog citodon, värmde min värmekudde efter några dagars paus från varandra och la mig i sängen. Så där låg jag, efter en stund somnade jag.

På min rast grät jag, det var så bittert inom mig och smärtan steg. Återigen kändes det som om det var något som satt i min rygg och skavde. När jag kom hem idag på morgonen blev det ett bad, sen kröp jag ner i soffan och sov i flera timmar. Vaknade groggy och trodde aldrig att jag skulle klara av dagen. Men jag lagade middag och gick sedan en långpromenad med fina vännen Kickan i det fantastiska vädret. Nu är jag placerad i soffan med värmekudden och försöker andas ut.

Den här jävla skiten ska inte förstöra ett piss. Jag ska inte stanna hemma från jobb, jag ska inte undvika vänner, jag ska inte vara hemma istället för att gå ut. Nej nu ska jag fan spotta den jävla sjukdomen rakt i sitt fula ansikte. Fan, fan ta dig..

.. men samtidigt är jag så ledsen. För jag är svag.

Bakissöndag

Det har varit en kalasig helg. I fredags var jag och klippte till en mycket saknad lugg på favorithaket Nikita Hair i Knalleland. Fina Kickan hakade på och klippte även hon en lugg så nu har jag en vän som ser ut som snygga Loreen. Efter frisören blev det att dra till Jonas som hade lite födelsedagsfirande. Min första tanke var att åka hem tidigt, men det blev så att jag var den som åkte hem sist. I princip. Det var mycket trevligt i alla fall.

Igår, lördag, sov jag ut större delen av eftermiddagen. Gick upp i lagom tid för att hinna äta något och göra mig iordning innan tjejerna skulle komma. När de fina flickorna kom snackades det innan vi drog ner på stan för att äta lite grekiskt. Kvällen avslutades på ett svettigt dansgolv tillsammans med Kickan och Ida. Idag känner jag någon form av träningsvärk.

Så.. idag har jag haft det riktigt bra. Var nere på Nikita igen och färgade håret mitt. Oj så jag längtat efter detta! nu när jag ser mig i spegeln ser jag återigen den där tjejen jag tycker om att vara. Det har varit en lång period med ilska över att behöva se sig själv. Men nu äntligen, nu är jag här igen.

Lite av det som gör mig glad

 



 

 
 

Behandling påbörjad

Idag är det tre dagar som varit bra på smärtskalan. Jag har inte varit smärtfri men jag har kunnat stå ut och låtit bli att äta mediciner. Igår tog jag en tablett citodon, men det berodde på kramperna och att jag kände att det var där och grodde. Skulle dessutom jobba ett pass på nio timmar och vägrade att ha ont då. Men annars har det varit tre helt fantastiska dagar som är svåra att förklara. Endast de som vet kan nog förstå.

I fredags påbörjade jag i alla fall behandlingen. Jag var i onsdags naiv och trodde att medicinen gick att hämta ut "när som". Vilket inte stämde så apoteket fick beställa hem. Så i fredags knallade jag upp till E81 på SÄS och bad om hjälp, en snäll sköterska visade mig hur man gjorde och stack mig i magen. Sen gick jag hem.

Nu när sprutan är tagen undrar jag lite om och när jag känner av det. Jag har inget att referera till och är helt ny på området. Läkarens förhoppning är att behandlingen ska göra mig smärtfri, vilket jag hoppas och önskar också. Men man vet ju inte hur det blir med det.

Nu när jag haft tre bra dagar har jag planerat mycket. I veckan blir det jobb. På fredag möter jag upp fina vännen Erika hos frisören och sen går jag nyklippt över till Jonas som fyller år. På lördagen är det tjejkväll med middag och vin. Söndagen, kanske blir det träff med andra endotjejer. Men det är tveksamt då det inte var så många som tackat ja. Men hoppas!

Rädslan att mina inplanerade dagar inte blir så bra som jag hoppas på finns alltid där. Det blir lite som ett handikapp, att aldrig kunna slappna av och hoppas. Denna jävla sjukdom finns överallt, hela tiden, och överraskar en när man minst anar det. Kommer och hälsar på med sin jävla smärta och skit.

Sjukdomen sätter minst sagt käppar i hjulet på en tjej som inget hellre vill än att skratta, dejta och se mer av livet. Jag är något trött på mediciner och värmekuddar.

Håller tummarna för enanton!