En ängel

Klockan är nu halv ett på eftermiddagen. Strax innan sju ringde min mobil, det var pappa. Jag visste direkt vad han skulle säga när han frågade hur det var. Hans röst var så skör och jag riktigt såg honom gråtandes framför mig.

Mormor var död.

Idag är morfar tillsammans med sina tre barn på begravningsbyrån. Imorgon åker vi till morfar, samlas för att sörja och trösta.

Har inte mycket sammanhan i huvudet just nu. Kom på då jag borstade håret att jag ska ju ha något på mig på begravningen. Måste köpa en klänning.. välja med omsorg. Kan inte vara ett "in till stan och göra ett snabbt ärende". Mormor tyckte om när man var prydlig, snygg och välfixad. Det är det sista jag kan ge henne.

När orden inte räcker till

Det är ett kaos omkring mig och inom mig.

Igår lyssnade jag på Ted Gärdestads "jag vill ha en egen måne" när telefonen ringde. Det var min pappa. Jag stressade på honom lite för klockan var strax innan 22 och jag höll på att dammsuga "jag dammsuger och vill inte att grannarna ska klaga" sa jag. Pappa svarade "bli inte hysterisk nu Josefin men Daniel och jag ska åka och hämta mamma..". Hans röst var så lugn och väldigt kontrollerad.

Sen rullade det på i snabb hastighet. Mormor, massiv hjärnblödning, går inte att stoppa, sjukhus, vak, alla samlas. Johannes kom och hämtade mig, vi kom till Ljung och vi tre syskon satte oss i tv-rummet. Pappa ringde igen och sa att vi kunde komma. Johannes körde fort, fort till Lidköping. Vi körde på 40 minuter, pappa hade kört på 30.

Det var första gången i mitt liv som jag tävlade mot klockan.

På sjukhuset visades vi till salen där mormor låg. Alla var där. Morfar, mamma, pappa, moster, morbror, morbrors fru, kusiner. Vi satte oss runt mormor som låg som en liten fågelunge i sängen. Jag kramade om alla, strök mormor över kinden.

Vak hela natten. Andetag som förändrades, ökade och minskade för att sedan öka på nytt.

Vi vet inte om det handlar om timmar, dagar eller vecka. Men ingenting går att stoppa nu.

Mormor. Finaste mormor, så jag älskar min mormor.

Enanton nummer tre

Dryga veckan efter att jag tagit den andra enantonsprutan började biverkningarna komma smygandes med kortare intervaller. Samtidigt som biverkningarna kom försvann de mest intensiva smärtorna. Nu är det mer en konstant molande och ett par gånger om dagen kramper i livmodern (väldigt svårt att förklara hur det känns, men trevligt är det inte alltid).

I veckan tänkte jag gå och beställa spruta nummer tre, för den 15 juni ska den tas. Jag gör det inte själv dock, jag beställer den på apoteket som ligger på sjukhuset sen går jag upp till avdelningen. Antingen till E81 (där man ligger inne, exempelvis innan/efter operation) eller till gyn.avdelningen. Jag vet hur man tar den, men vågar inte i rädsla för att inte våga hugga mig efter att vätskan är blandad alternativt att göra fel. Det är ju ändå viktigt att den tas vid rätt tidpunkt, var fjärde vecka.

Efter att denna spruta är tagen har jag kommit halvvägs in i behandlingen. Det är en lustig känsla, tiden går så fort vilket är tur för jag pallar fan inte att tiden ska gå i snigelfart framåt.

Det har varit ett konstigt år, vid nyår sa jag att år 2012 skulle bli mitt år. Jag vet inte riktigt hur man ska tolka det som hänt hittills. Kanske är det mitt år för jag fått en diagnos jag behövt ha i så många år och att jag fått hjälp. När jag sa att år 2012 skulle bli mitt år syftade jag mest på kärlek och sådant. Men men, att hamna i klimakteriet är ju också trevligt.. sägs det. Slipper i alla fall att ha mens och det är jag så lycklig över. Det tror jag att de flesta endotjejer kan skriva under. Mens vill man absolut inte ha.

Snart kommer det att ringa från sjukhuset. Dessa samtal. Jag har även talat med försäkringskassan under dagen och ordnat med hur det ligger till med sjukersättning osv. Ska även ansöka om särskilt högriskskydd, vilket jag är i stort behov utav, helt klart.

Om en vecka återgår jag till det normala. Till tidiga mornar, till rutiner, till jobb. den 12 och 13 juni är det utbildning och först den 15 juni är det dags för första arbetspasset på över en månad. Jobbar sen två veckor, därefter två veckors semester. Så det är onekligen en mjukstart.

NU blir det att duscha och göra mig redo. Snart bär det iväg till Göteborg, ska gå blodomloppet.

Det finns alltid en morgondag

Det händer mycket, men samtidigt ingenting alls. Känns som dagarna rullar på och sjukskrivningen närmar sig sitt slut med stormsteg. Veckan som nu kommer är den sista och sen kör det igång igen. Det är med blandade känslor, det jag saknar är sammanhanget men samtidigt känner jag en inre stress över att inte vara i den fysiska (och psykiska) form som jag borde vara i.

Under den senaste tiden har jag sysselsatt mig på ett stillsamt vis. Dagarna har varit innehållsrika och jag har gjort saker som är bra för själen. Umgåtts med familj och vänner, planterat lite, bakat en del och köpt lite nya kläder. I början av veckan var jag och Lena på Universeum och tittade på hajar, fiskar, apor och gudvetvad de hade där. Det tog en timme för oss att gå runt där sen blev det Nordstan för lunch.

 

I torsdags avbröt jag sjukskrivningen lite, utbildningen jag längtat till började och jag hade en heldag i Göteborg med fina kollegor. Det tog dock på mina krafter fullständigt och igår blev det smärtsamt för magen. Återigen fick jag ta fram mina citodon och ta lite diklofenak till. På kvällen blev det att gå ut och äta indiskt.. valde att gå hem direkt efter middagen då jag var i noll form.



Idag är det "dagen efter". Det vill säga att det känns som om jag trillat ner i ett litet hål. Lite som att tappa fotfästet och känna att man är så sårbar att minsta lilla tröskel man råkar slå sin tå i känns som en anledning till att avsluta livet. Jag har ett val, antingen stannar jag hemma och känner alla dessa känslor eller så åker jag iväg och är social. Båda saker lockar, men samtidigt är jag i nuläget rädd för nya människor. Jag orkar inte.

Idag vill jag bara gråta och de där skrattande ögonen jag hade igår är spårlöst borta.

Det får mig att tänka på en låt jag hörde då jag var liten, med Sofia Källgren..

Se på lilla Celia när hon dansar, hon rör sig som en vind trots att tåren bränner nerför hennes kind. Oh min Celia, du vet nog ingenting så dansa på det kommer en annan morgon. Ett steg två steg bak, vänd sedan om igen. Det kommer en annan morgon. / ur "Celia" (1995).

Hold on

Imorgon ringer läkaren, mina levervärden är höga och får helt enkelt inte äta piller längre. Så imorgon ska jag tala med läkaren om detta dilemma.. när smärtorna kommer kan jag omöjligt klara mig igenom dessa utan något smärtstillande. Fy fan vilken ångest..

.. vilket jag fick erfara inatt.

Igår var det ju så bra, sen vaknade jag om natten.. efter endast 1,5 timmes sömn. Kände ett hugg och sen växte hugget till en smärta som jag bokstavligen talat kände klättra uppåt. Jag låg i sängen, stel som en pinne under en timmes tid sen gick det inte mer. Jag kröp iväg till badrummet och tog två citodon. Sen värmde jag min kudde, la mig i soffan och såg på tv. Sen dess har jag inte sovit en blund.

Jag låg i soffan i tio timmar, sen tog jag mod och ork till mig och gick till stan. Jag behövde komma ut, vilket säkert gjorde gott också. Jag svettades som en gris dock, tack vare detta satans klimakterie, men jag kunde tänka på annat än vilken ställning i soffan som underlättade mest och bäst.

Min läkare kommer säkert skälla på mig och kalla mig för pillertrillare. Sen kommer jag få höra att ingen hjälp finns att få. På onsdag ska jag lämna nya blodprover sen ska den där pissige läkaren från akuten höra av sig med svar. Ja, hur lång tid kommer inte det att ta..

Men just nu är det ändå "okej". Håller tummarna för sömn.. för imorgon ska jag till Varberg och hälsa på finaste Amra. Exakt det jag behöver.. miljöombyte och fina samtal med en fin vän.

Fint mottagande

Igår steg värkarna från svårt att hantera till omöjligt att hantera. Jag åkte då till akutmottagningen på SÄS. Mellan 22-02 låg jag i en korridor på akuten och hade kramper. Ibland kunde kroppen slappna av, ibland grät jag. När läkaren äntligen kunde ta emot mig var han redan bestämd på hur det skulle bli. Levervärderna var höga, eller "lite för höga" och genom vul såg det bra ut. Livmoder låg snett åt vänster och höger äggstock var svår att se. Men annars såg allt bra. Hans slutord blev "du får inte äta en enda tablett till". Jag ska boka tid för att lämna nytt blodprov för kolla levervärderna i veckan. Han var alltså mer intresserad av att kolla levervärderna än att ta en människas smärta på allvar.

Idag har det trots allt varit en bra dag. Smärtorna ligger på en femma på skalan, med skillnad från igår då det låg på en nia. Jippie!

Idag är jag hemma hos mamma och pappa, eller hos pappa. Men mamma är här också. De lagar middag och jag har bakat en rabarberpaj.

Puss

I väntan på bot och ny läkare

Jag klarade av helgpasset, det gick faktiskt helt kanoners. När jag kom hem i söndags blev det en snabbvila på soffan och sedan drog jag hem till Elin och Ossian. Jag hade med mig en påse från affären och när Elin nattade Ossian slängde jag ihop en tacogratäng. När vi precis ätit klart vaknade skrutten så faster fick både pussa, krama och busa med honom. Det finaste hjärta man kan leta efter. Sen kom Lena också och lånade lite kläder av Elin.. så jag fick träffa fina vännen också, vilket var guld värt.

Idag var jag ledig, men knallade ner till jobbet ändå. Detta för att fixa lite inför presentationen av KAT-kittet. Jag hade fixat en del under helgen, men nu körde gruppen igenom allt tillsammans. Ser fram emot det, mycket. Det blir dessutom det sista jag gör under en tid. Jag går nämligen och blir sjukskriven från och med idag och tre veckor framåt.

Det är med dubbla känslor. Dels ska det bli så skönt för jag kan sällan sova bra om nätterna, har ont och citodonet hjälper inte långa stunder. Dessutom har inte enantonbehandlingen satt några spår ännu. Jag har bara tagit en spruta men läkaren hade patienter som kände i alla fall någon biverkning efter spruta ett. Jag hade "vallningar" vid ett tillfälle, men det försvann igen. Annars är det som vanligt.. kan t om slå vad om att det känns som att jag har ägglossning. Men spruta nummer två tas på fredag..

Men eftersom smärtorna är som de är och att jag sökt hjälp flertalet gånger sa läkaren att hon sjukskriver mig på heltid i tre veckor. Sen la hon till att hon efter midsommar kommer att sluta i Borås och börja med något annat. Vilket gör mig oerhört orolig.. mitt under en behandling.. vad gör man då? måste ju få en ny läkare och jag är vettskrämd att jag får träffa Idioten igen. Usch.

Men men, det löser sig. Fokus är nu att bli fri från smärtorna, det verkligen prio ett och inget annat.