svensk sjukvård

Jag vet inte hur många gånger jag besökt vårdcentralen, både i Herrljunga och i Borås, med ett och samma problem: magen. Jag har sagt samma sak vareviga gång det vet jag eftersom det står i mina journaler. Jag klagade på molande värk som aldrig gav med sig, klagade på problem med återkommande uvi. Det var strålande värk ner i benen, det var trötthet och allt var starkt förknippat till ägglossning och mens. Inte en endaste gång sa läkarna "det är kanske endometrios, vi skickar en remiss upp till gyn på sjukhuset". Nej inte en endaste gång. Nej det skulle röntgas njurar, det skulle kollas upp om jag hade cancer, kanske allergier och någongång minns jag också att de trodde på magsår.

 

I januari 2011 ringde jag och sjukanmälde mig och fick en tid på vårdcentralen på Södra torget i Borås. Jag hade dagarna innan googlat och funnit en sjukdom som hette endometrios. Jag tyckte att sjukdomens namn var svårt att komma ihåg, men när läkaren klämde på min mage sa hon "konstigt, du har kanske endometrios" utbrast jag "ja kanske!". Men hon skulle skicka mig till tarmdoktorn istället. För endometrios är ju "konstigt" och inte alls värt att kolla upp, idiot.

 

Remissen från tarmdoktorn skickades tillbaka till mig. Detta var i februari, mina tårar kom och jag minns hur jag skrek och hade mig. Jag fick helt enkelt nog av detta helvete. På eget bevåg ringde jag en barnmorska och sedan gyn. När jag i mars opererades och fick diagnosen endometrios trodde jag naivt nog att det var slut på bråkandet med sjukvården.

 

Jag hade först en fantastisk läkare, hon opererade mig vid SÄS (södra älvsborgs sjukhus, Borås) och var min pal under första tre månaderna, sedan fick hon en ny tjänst och jag fick en ny pal på Säs. Ett skämt till läkare, mina smärtor berodde inte alls på endometriosen (hade ju opererat bort allt, gick på enantonbehandling, hade smärtstillande). Nej det var istället tarmarna det var fel på, men tarmläkaren sa nej till att undersöka mig då jag redan var utredd där. Då gick min fantastiske läkare på spåret att det var ryggproblem och att ortopeden skulle kolla mig. Även denna remiss försvann konstigt nog. När jag och två tjejer till fick nog av detta bemötande på säs (samma pal, samma dåliga bemötande) gick vi ut i Borås tidning.

 

Nu är vi alla tre tillhörande Sahlgrenska. Detta för att faktiskt rädda oss själva från att bli felbehandlade på detta sinnessjuka vis Säs utsätter en för. Det lovades att det skulle ringas upp, läkaren hade aldrig träffat mig personligen (endast vid ett tillfälle i november då jag sökte akut mellan två inläggningar på sahlgrenska) och värst av allt. Man viftades bort som inte alls sjuka eller i behov av hjälp.

 

Svensk sjukvård, en del läkare skrämmer skiten ur mig.

längesen

Senast som jag skrev var då jag hade ett svårt skov. Jag var under november inlagd vid tre tillfällen och sammanlagt 15 dagar. Första gången var det bara en kort visit, de gjorde inte så mycket då. Andra gången la mitt kissande av så de var tvugna att tappa mig under ett par dagar tills det jag kunde kissa själv. Vid tredje tillfället var jag istället förstoppad och det tog flera dagar innan jag kunde gå på toaletten. Jag fick då göra en EDA-bedövning som inte hjälpte nämnvärt, istället bedövades benen mina så jag fick ligga på uppvaket under flera timmar. Efter tredje gången på Sahlgrenska la dom om mina mediciner, jag åt då två targiniq morgon och två på kvällen. Utöver detta mina andra mediciner. Jag trappade ner och är nu helt utan targiniq. Jag äter istället cerazette och cymbalta. De funkar fint, tror jag. Hade i alla fall 16 dagar fri från smärtor i december, men sen kom det tillbaka igen och nu är jag smärtpåverkad på nytt. Den 22 januari har jag en tid hos doktor Pålsson. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt.. är det såhär jag kommer att ha det i resten av mitt liv? för vad är det för liv egentligen..

 

De senaste dagarna har jag varit så oerhört trött och idag sa min chef att det syndes att jag inte var kry. Det är tungt när det blir så, speciellt som när allt man vill är att leverera. Jag vill leverera som en jäkla bra anställd, som en kollega som ställer upp, jag vill vara en perfekt vän, jag vill vara en fantastisk syster/dotter, jag vill vara en underbar flickvän. Men det går inte alltid.. ibland är det som att det pausas. Pausas rejält.

 

Mitt liv kanske kommer att vara såhär under ett tag, under några månader, kanske år. Kanske kommer jag aldrig igen vara den där aktiva som orkade så mycket, hela tiden. Kanske måste jag förstå att min kropp bara orkar 16 dagar aktivt och superjobbande sen säger den ifrån.

 

Jag ser hur människor omkring mig planerar för barn och familj. Jag undrar, och är nog inte helt ensam om de funderingarna, om jag någonsin kan ta det så lättsamt? Dels ska spiral ut, sen ska minipiller slutas tas, trappas ner på cymbalta, sluta med smärtstillande (som varje dag är uppe i 11 stycken). Sen ska man genomgå dessa okontrollerande smärtorna, man ska stressas över att vara obehandlad (=endometriosen frodas efter lång tid utan "mat" att livnära sig på). Sen är det ju det faktum.. kanske blir det inte barn så lätt, kanske blir det inte alls.

 

Det är så satans tråkigt att säga till barnen på jobbet att jag inte orkar springa, jag orkar inte lyfta, orkar inte kittla. Hur blir det med ens eget barn, när man har sådär dåliga dagar som man bara ligger ner? Hur blir det med mina nätter, jag äter ju både sömntabletter och lugnande. Ja som ni förstår är det inte världens enklaste tankar att dras med.

 

Detta med endometrios är både en lång och snårig väg. Det är ingen rättvis sjukdom och ibland kan jag inte låta bli att undra varför jag och mina fantastiska vänner drabbats. Varför kunde inte onda människor som ändå inte gör något bra (typ mördare och en bunten) få skiten? som ett dubbelt straff. Eller så hoppas man på att det om ett sekel eller så kommit fram ett botemedel. Förhoppningsvis för jag inte över sjukdomen på en eventuellt framtida dotter.

jag reser mig igen

Med mysigaste lillkatten på bröstet ligger jag i min säng och lyssnar på musik. Senast jag skrev låg jag på Sahlgrenska där jag låg under fem dagar. Smärtorna gick inte att bryta helt men jag behövde komma hem. Under sjukhusvistelsen gjorde jag en MR som inget visade. Det betyder inte att det inte finns aktiv endometrios dock.

 

Mitt "kissande" la av också natten till onsdag och kom tillbaka efter mycket kämpande under fredag eftermiddag. Det var smärtsamt att tappas gång på gång. Första gången lät en usk bli att bedöva så smärtorna steg från en sjua till klar tia, tårar rann och det blev efter det bedövning och jag såg inte röken av den usk något mer. 

 

Trots två vul, mycket mediciner, vilande, MR och hjälp kunde de inte finna något och inte heller hjälpa. Smärtorna är desamma idag. Tar bara targiniq i dubbel dos, enda förändringen.

 

den 29:e ska jag träffa läkaren iaf. Då blir det att begära operation samt remiss till smärtläkaren. 

 

Annars. Hade sett fram emot att börja jobba igen. Men två dagar har bara slutat med att jag legat och gråtit mig till sömns under täcket. Får se hur det blir imorgon. Annars angående miljöterapiutbildningen...

 

Nu är arbetet inskickat och det återstår två träffar, sen har jag gått klart en utbildning till miljöterapeut. Jag är så stolt över mig själv! Speciellt när utbildningen började i maj/juni då jag var sjukskriven. Jag avslutar allt efter en sjukskrivning dessutom. Så att påstå att jag ger upp, kastar in handduken och är dålig.. Det är verkligen att snacka skit. Jag fixade permission från sjukhuset i lördags, åkte jag hem och mös med djuren? Tog jag ett långt bad? Nej jag åkte till jobbet och skrev på arbetet. 

 

Jag har ALLTID satt studier och arbete i första rummet. jobbat över, hjälpt andra, jobbat extrapass.. Jag har städat upp efter andra, hoppat över att ta rast.. Jag har helt enkelt försökt vara en bra kollega. En bra anställd. 

 

Det är först nu som jag lärt mig vad meningen "Ingen kommer att tacka dig" betyder.

 

Puss.

dag II

Dag två på avdelning 67. Det har varit en händelserik dag trots att jag bara legat i sängen hela dagen. Ja då bortsett från det jag var i duschen och suttit på toaletten ungefär femton gånger utan kissresultat. 

 

Mina föräldrar och Patrick hälsade på idag. Det var inte jättelänge men det var en stund. Fick favoritchoklad, chips, cola och bananer. Lyckan är gjord då. 

 

Jag har inte fått något morfin under dagen, endast smärtstillande i form av tens och piller. Men dagen har varit hundra resor bättre än igår. 

 

Får nu bli tappad, just för att kissfunktionen stannat av. Det är en smärtsam historia. Dagens bästa är att jag fått igenom en MR (magnetröntgen). Så sjukt bra! 

 

tråkigt nog kan jag inte lägga in bilder, jag som tagit så många bra. Haha. Nu går ögonen i kors efter en stesolid. Magen krånglar men ska försöka sova lite. Imorgon blir jag nog hemskickad skulle jag tro.

 

avd 67 rum 3 säng 3:2

vilken dag. Jag har haft konstanta smärtor utan minsta lilla stopp nu i flera dagar. Inatt jobbade jag och låg vaken hela natten. Eller låg och låg. Jag var både i sängen samt med huvudet i toaletten. 

 

Imorses kom min underbara vän Malin och körde mig till Sahlgrenska. Jag fick omgående en säng i akutrum 3 på gynakuten. Malin och Felicia var med mig tills det att Johanna kom och "löste av" så att de kunde åka tillbaka till Borås då Malin skulle jobba. Fina Johanna fick då den stora äran att vara med under undersökningen hos läkaren ;-) detta var väldigt bra för min röst sprack efter undersökningen och jag grät intensivt. 

 

Läkaren beslutade att jag skulle läggas in för smärtlindring. Så det har det varit mycket utav. Jag har fått morfin, oxynorm, targiniq, stesolid och de "vanliga". Trots detta inklusive en sömntablett propavan ligger jag vaken och har ont. Min "rumskompis" här i rum 3 snarkar gott. 

 

Imorgon kommer Madde, mamma och pappa på besök. Det ser jag mycket fram emot! 

 

En medsyster kröp ner i min säng tidigare ikväll. En liten tjej vid namn Malin, också från Borås. Hon ligger inlagd i rum 1.

Äntligen en ipad!!

 

Lördagskväll hemma i Ljung. Mamma, pappa, Johannes, Elin, Ossian och jag och Patrick. Patrick hjälpte pappa med att sätta upp spottar i taket och det blev riktigt fint. Sen käkade vi alla middag och några drack lite Vin och blev smårunda under fötterna ;-)

 

jag fick då också min iPad som jag skriver från nu. Fast det var mer Patrick och brorsan som lekte med den :-)

 

smärtorna är överjävliga på kvällstid och lite bättre på morgonen. Fick ta behovsmedicin flera ggr igår. Den 29/11 ska jag till Sahlgrenska för att träffa läkaren, dr Pålsson. 

 

Nu ska jag pussa vidare på Patrick som snarkar bredvid mig...

rädd

Mina ögon går verkligen i kors. Jag tog min sömntablett för mer än tre timmar sedan, den slår ut mig fullständigt inom kort. Men kan ändå inte somna för magen gör så fruktansvärt ont i skrivande stund. Jag har tryckt i mig allt jag får, och lite därtill. Men det vill inte ge med sig. Fanhelvetesskit. Ska till Göteborg imorgon så har det inte gett med sig då så går jag raka vägen till Sahlgrenska. Kan de hjälpa mig så kan de, kan de inte så går jag hem till Patrick.

 

Jag skrev i förra inlägget kanske inbillar jag mig att det gör ont? och det är kanske en konstig fråga att ställa. Men när man är kronisk sjuk, med kroniska smärtor så tvivlar man ibland på sig själv och sin kropp.

 

Utan mina medsystrar hade jag varit väldigt ensam. Jag har min familj och mina vänner, men de kan omöjligt förstå denna smärtan jag bär på varje dag. Inte alltid såhär intensiv, oftast är den bara molande och som ett tryck i ländryggen. Men några dagar i veckan stiger smärttopparna och då känns det som om allt "därinne" går sönder. Då hjälper inte ens de starkaste pillren man har hemma. När jag låg inne hjälpte inte ens morfinsprutorna helt och hållet. Det gör mig så jäkla ledsen, att detta skov varat så länge att jag inte ens minns när allt började. 

 

För när började det?
Jag opererades i mars och innan operationen hade jag också ont hela tiden men inte på detta viset. Under operationen tog dom bort de härdar de kunde finna (hur mkt man nu kollar runt i en mage på 28 minuter). Jag sattes på enantonbehandling direkt efter operationen och har varit i klimakteriet sedan i våras. Nu har jag spiral.

 

I december ska jag träffa min läkare igen. Det ska då utvärderas hur de tre månaderna har gått och om vi ska satsa på en ny operation. Det är där min rädsla kommer in.

 

Om jag nu inte haft någon mens efter operationen i mars, hur ska det då ha kunnat skapats endometrioshärdar? Vad är det som gör så ont? Det handlar inte om ifall läkaren opererar, det handlar om när läkaren opererar. Vad händer om han inte ser något? allt ser kanske jättebra ut. Vad gör man då?