rädd

Mina ögon går verkligen i kors. Jag tog min sömntablett för mer än tre timmar sedan, den slår ut mig fullständigt inom kort. Men kan ändå inte somna för magen gör så fruktansvärt ont i skrivande stund. Jag har tryckt i mig allt jag får, och lite därtill. Men det vill inte ge med sig. Fanhelvetesskit. Ska till Göteborg imorgon så har det inte gett med sig då så går jag raka vägen till Sahlgrenska. Kan de hjälpa mig så kan de, kan de inte så går jag hem till Patrick.

 

Jag skrev i förra inlägget kanske inbillar jag mig att det gör ont? och det är kanske en konstig fråga att ställa. Men när man är kronisk sjuk, med kroniska smärtor så tvivlar man ibland på sig själv och sin kropp.

 

Utan mina medsystrar hade jag varit väldigt ensam. Jag har min familj och mina vänner, men de kan omöjligt förstå denna smärtan jag bär på varje dag. Inte alltid såhär intensiv, oftast är den bara molande och som ett tryck i ländryggen. Men några dagar i veckan stiger smärttopparna och då känns det som om allt "därinne" går sönder. Då hjälper inte ens de starkaste pillren man har hemma. När jag låg inne hjälpte inte ens morfinsprutorna helt och hållet. Det gör mig så jäkla ledsen, att detta skov varat så länge att jag inte ens minns när allt började. 

 

För när började det?
Jag opererades i mars och innan operationen hade jag också ont hela tiden men inte på detta viset. Under operationen tog dom bort de härdar de kunde finna (hur mkt man nu kollar runt i en mage på 28 minuter). Jag sattes på enantonbehandling direkt efter operationen och har varit i klimakteriet sedan i våras. Nu har jag spiral.

 

I december ska jag träffa min läkare igen. Det ska då utvärderas hur de tre månaderna har gått och om vi ska satsa på en ny operation. Det är där min rädsla kommer in.

 

Om jag nu inte haft någon mens efter operationen i mars, hur ska det då ha kunnat skapats endometrioshärdar? Vad är det som gör så ont? Det handlar inte om ifall läkaren opererar, det handlar om när läkaren opererar. Vad händer om han inte ser något? allt ser kanske jättebra ut. Vad gör man då?

 

jag och hummern

Det har hänt en hel del den senaste tiden. För en vecka sedan var jag en fullt arbetande Jossan men nu är jag återigen sjukskriven. Först är jag hemma på 100% till den 9 november för att sedan arbeta 50% till den 22 november. Så det handlar om en liten sjukskrivning, men välbehövlig.

 

Allt började för snart två veckor sedan. Jag var och tränade på gymmet efter en längre paus, en paus som bottnade i ökade smärtor. Efter gymmet mådde jag ändå bra. Var på stan med Malin efteråt och på kvällen hemma hos Madde. Det var först dagen efter som jag kände hur smärtorna ökade på och inte stannade upp trots behovsmedicinen och den grundmedicin jag tar. Så hade jag det i en vecka och när smärtor inte ger med sig drabbas slutligen sömnen och när sömnen varit obefintlig under tre nätter blev det punkt.

 

Mina underbara medsystrar fick mig att inse att det bara fanns en sak att göra och det var att åka till Sahlgrenska. Madde sa åt mig att packa väskan och jag ställde fram extra mycket kattmat och ordnade en kattlåda till. Sen åkte jag iväg. Detta var vid lunch på måndagen och på onsdagskvällen kom jag hem igen.

 

Besöket på Sahlgrenska var mitt första, eller andra om man räknar med den gången då jag träffade min nye läkare jag fått där. Madde var med mig hela tiden och var verkligen en ängel. Jag var inte inne på gynakuten speciellt länge. Det var ett samtal med en sjuksköterska, lämnade blod- och urinprov och fick sedan träffa en läkare som gjorde en undersökning. Hans bedömning var att jag skulle läggas in för smärtlindring och förhoppningsvis få mig att kunna sova om natten. Därefter blev jag visad till avdelning 67 där jag fick ett eget rum med tv. Fantastiskt skönt!

 

Det dröjde inte länge innan en underbar sköterska kom med den första morfinsprutan. Jag berättade vilka mediciner jag dagligen åt och dessa kom också in löpande vid bestämda tider. Smärtorna gick inte över och jag fick ytterligare fyra sprutor inom 12 timmar. Detta kombinerat med värmekuddar gick mig ändå avslappnad. Jag sov dock inget under natten, trots Imovan.

 

Tanken var först att jag skulle åka hem under tisdagen. Läkaren var inne en korti på ronden och stämde av, när hon återkom under eftermiddagen var det ingen större diskussion om hemgång. Hon frågade om jag mådde bra, jag svarade nej och fick därför stanna kvar. Morfinet var då sedan natten borttaget och fick istället de mediciner jag skulle få hemma. Targiniq 10 mg morgon och kväll kombinerat med alvedon 665 och arthrotec samt oxynorm 10 mg. Detta tog inte bort smärtorna men någonstans måste man förstå att total smärtfrihet inte är något jag kommer att uppnå om jag har otur.

 

Onsdagen kom och på morgonen fick jag till mig att jag skulle lämna sjukhuset och bli utskriven. Jag hade inte lyckats sova så mycket och var i ärlighetens namn lite rädd. Det var fruktansvärt skönt att bli ompysslad när kroppen inte längre orkade. Det var skönt att vara där, i tryggheten. Jag tyckte mycket om avdelningen och sköterskorna. Underbara Madde kom som en ängel flygandes och tog ett samtal med läkaren som ansvarade. När läkaren sedan kom till mig kände jag mig trygg igen och var inte rädd inför att komma hem. Tillsammans med läkaren fick jag gå igenom medicineringen, som i och för sig inte ändrades nämnvärt men som ändå blev bättre. Jag fick även pulver, inolaxol, för magen att ta till frukosten varje morgon med tanke på att tarmen fuckat ur.

 

Efter att jag skrivits ut följde jag med Madde hem. Hon bjöd på mat och sedan mös vi i soffan. Jag lyckades på något vänster att somna dessutom. Pang boom började jag att snarka.

 

Jag hade ju en underbar vän som låg inne samtidigt som mig. Lilla Johanna som krigat så starkt och tappert på sjukhuset. Johanna som även parade ihop mig och Patrick i somras, Vi hälsade på varandra emellanåt och kröp ner i varandras sängar. Det var ledsamt då en sköterska sa åt Johanna att gå då hon var hos mig, hon ansåg inte att det var passande alls. Johanna var mitt stora stöd på sjukhuset så det kändes inte alls bra.

 

Efter att Patrick jobbat var han hos mig. Han låg då nära mig och höll om mig. Det var så hemskt mysigt och det värmde mitt hjärta så. Vilken underbar pojkvän man har som kom och mös i flera timmar.

 

Och angående rubriken.. när jag vaknade på tisdagsmorgonen såg jag en stor hummer sitta bredvid mig i en fåtölj. Jag tackar jag.

En egen måne

Jag har svårt att ta in att hon inte längre finns hos oss. Jag vet att hon är död, men jag vill inte ta in det ordentligt och framförallt vill jag inte sörja.

 

Jag minns dagarna efter hennes död och hur jag låg i sängen och tänkte på henne. Plötsligt hörde jag henne skratta. Jag minns hur jag slog upp mina ögon och såg omkring mig i det mörka rummet och jag försökte höra skrattet igen. Men det gick inte. Jag blundade igen, försökte, men utan resultat. Skrattet var borta.

 

Det närmar sig min födelsedag och julafton. Första gången som hon inte är här och det gör så ont att tänka på det. Jag önskar så att hon kan komma tillbaka, så innerligt önskar jag det.

 

När jag öppnar denna dörr kommer alltid tårarna och jag känner hur intensivt ont det gör att sörja. Just därför försöker jag att inte göra det.

 

Och rubriken. När pappa ringde och berättade att hon fått en massiv hjärnblödning lyssnade jag på Ted Gärdestad och just då jag tryckte på svaraknappen sjöng Ted:

 

Jag vill ha en egen måne som jag kan åka till
Där jag kan glömma att du lämnat mig
Jag kan sitta på min måne
Och göra vad jag vill
Där stannar jag tills allting ordnat sig

När barn inte är någon självklarhet

Jag har självklart varit medveten om att det finns de som har svårt med att bli gravida, eller som inte kan. Jag har flertalet bekantskaper som haft förhållanden i många år och som jag vet längtar efter barn. Men det har som aldrig blivit något fysiskt barn. Kanske försöker de, blir gravida, får missfall. Eller så lyckas de aldrig bli gravida. Man vet ju inte.

 

Klara Zimmergren, radio- och tvprofil, komiker, alltid glad och rolig. Hon var sommarpratare i P1. Det tog mig rätt lång tid att lyssna på hennes sommarprat. I mina ögon var Klara den där kvinnan som man roas av, rolig och humoristisk. När jag lyssnade på hennes sommarprat blev hon plötsligt naken och ärlig. Precis som hennes kollega Mia Skäringer. Mia har precis som Klara ett bagage som inte är så lätt. Ett rätt tungt bagage och väldigt, väldigt vanligt bagage. Tyvärr måste jag säga.

 

Klara lider av ofrivillig barnlöshet.

 

Barn är ingen självklarhet. Det kan vara killen det är fel på, eller så är det tjejen. Man kanske inte vill ha några barn, man kanske inte kan, jobbet kanske går före, livet kanske inte matchas med barn. Kärleken som aldrig hittas.

 

Personligen ställer jag mig med många steg bortfrån hela barnfrågan. Jag kan säkerligen få, men det är ingen självklarhet. Precis som för många andra. Skillnaden från mig och många andra är att jag är skrämmande medveten om hela grejen. Skillnaden från mig och vännerna är att jag ser så många tjejer som kämpar för att bli gravida och de som är rädda att inte kunna.

 

Jag är trygg i mig själv, jag har pluggat några år vid universitetet, jag har fått ett bra fast jobb, jag har en stabil tillvaro, less på att vara ute och festa. Egentligen har jag allt man kan tänkas behöva ha "enligt regelboken". Men jag vet inte hur man gör. Inte dags än, på länge. Men hur gör man när man vill?

 

Ja, rent praktiskt vet jag. Men hur gör man när man inte ska vara obehandlad vilket man måste för att kunna? känns som om man gått längsmed en väg och funnit ett hinder så högt och svårt att ta sig över. Tänk om man avslutar behandling, låter sjukdomen frodas och sen inte kan bli gravid? tänk om man blir gravid, hur fixar man en graviditet då? En del får det faktiskt jättesvårt..

Borås tidning

London!

Nu åker jag och mamma till London och är borta till sen söndagskväll. Väskan är packad, eller nåväl, jag slängde i lite underkläder och strumpor samt något ombyte. Annars tänker jag inte resa med så mycket.. reser lätt så att säga. Herregud jag ska till London och meningen är att jag ska shoppa där. Inte se på en massa saker.

 

Eller.. vi ska se på musikalen We will rock you. Det ska bli hemskt roligt. Har enbart hört positivt om den och dessutom är jag ett Queenfan.

 

För övrigt så blev jag under morgonkvisten intervjuad av en rätt stor, svensk tidning idag. Det var skoj! Det är andra intervjuen jag gett på en månad. Har inte lagt upp artikeln från Borås tidning ännu, borde göra detta. Fixar det då jag är hemma från London :-)

 

Nu äta lite lunch och se om det är något mer som ska packas ner i väskan. Sen bär det av mot Landvetter. Det var ett tag sedan som jag var iväg, juni 2011. Då var jag på Sicilien på solsemester. Nu är det lite annat.

 

Åh! shoppa! jag längtar!

 

Puss från mig

 

Ta saken i egna händer

Eftersom min behandling på Borås sjukhus är under all kritik efter att min läkare Eva slutat skickade jag i ett sista rop på hjälp en egenremiss till Sahlgrenska. Jag la allt mitt hopp på att den skulle tas emot, och lyckan var total när en sköterska ringde och frågade om jag kunde komma redan dagen efter.

 

Underbara Madde följde med mig på läkarbesöket. Hon stod bredvid mig under undersökningen och hon fanns där som stöd då behandlingsformer diskuterades. Det som skrevs ut blev en hormonspiral, mirena. Min största skräck i livet, men jag tänkte "vad har jag att förlora". Vi ska ge det tre månader och utvärdera vid nästa besök.

 

Jag fick också en basmedicin att gå på så det blev att införskaffa sig en fin dosett. En turkos.

 

I fredags satte jag in spiralen. Oh herreminjävlagud. Mycket har jag varit med om, men den smärtan vill jag aldrig mer uppleva igen. Min livmoder var redan i kris efter ett par dagars intensiva smärtor. Jag ringde upp till barnmorskan i onsdags och berättade att jag var skräckslagen och att jag hade ont. Så när jag kom under fredagen fick jag tala med en fantastisk läkare innan insättningen. Vi gick igenom vilken smärtlindring jag tagit i förebyggande syfte, vi gick igenom TENS och vi pratade om vad man kan göra för alternativ. Att jag kunde avbryta och göra det på sjukhuset antingen med lugnande eller i narkos. 

 

Väl i rummet där det skulle ske var jag ändå rätt avslappnad. Bemötandet var fantastiskt och vi var fyra personer i rummet. Fullt fokus låg vid att jag hade det bra och vi pratade med varandra. Insättningen delades in i tre delar. Öppning, insättning och slutförande (sätta rätt, klippa trådar). Redan vid del ett skrek jag till, tårarna strömmade och jag fick en paus. Jag låg där och benen skakade på mig. Jag fick då frågan om vi skulle avbryta men kände att det kunde fortsätta.. annars hade jag nog aldrig vågat göra om det. Insättningen var inte fruktansvärd, för mig var det vedervärdigt. Jag orkade knappt, bara låg där och visste varken ut eller in. Men med läkarens och barnmorskornas peppande slutförde vi hela skiten.

 

Efteråt fick jag saft och låg kvar ett tag. Var helt svart i ansiktet av sminket. Läkaren satt kvar en god stund och pratade med mig. Vi pratade om allt möjligt.

 

Resten av dagen var smärtsam. Jag hade kramper och det kändes inte okej alls. Men det funkade ändå. Jag var hemma hos Carin och hennes ljuvliga familj. Jag fick då frågan om jag ville bli nyfödde Eltons gudmor. Och vilken ÄRA!

 

Sen på kvällen kom Patrick hit, saknat honom så det var så fint. Vi åt lite mat, han hade hyrt tre "tjejfilmer" och köpt godis. Det var helt enkelt en perfekt fredag trots allt.

 

Så nu hoppas vi att spiralen funkar, så slipper jag opereras om ett par månader!