Ingen bra dag

Tårar rinner och jag springer på toaletten hela tiden, trots att jag knappt druckit en droppe. Jag har lagt ihop saker, börjat att förstå. Det är nu som alla år av ångest börjar "lätta". Jag känner också en ilska av att läkare viftat bort en mening om och om igen, "Det känns som konstant mensvärk..". 

När jag talar om detta med andra är det som om ingen förstår. Klart de inte gör. Jag har aldrig känt mig såhär ensam som jag gör idag och jag vill knappt lägga mig för jag vet att det kommer att göra så ont.

Tårar, gråt. Allt som jag håller inne om dagarna, fasaden jag bygger upp. Jag smygäter smärtstillande och springer omkring. När jag väl kan vila somnar jag på stört. Jag vaknar, mår illa. När det är som värst kräks jag.

Jag har nog hamnat i någon form av livskris. Med saker jag inte förstår. Behandlingar, kronisk värk, smärtläkare, särskilt högriskskydd..

Om jag ändå, bara för en enda natt kunde sova. Inte behöva kissa två-tre gånger, inte vakna av smärta, inte behöva värma vetekudde, inte behöva ta tre tabletter. Om jag ändå slapp skiten för en enda dag.


Jag minns..

När jag var femton minns jag en natt då jag hade sån mensvärk att jag satt upp i sängen och grät. Jag minns hur intensiv smärtan var och obeskrivlig. Jag sov inte en enda minut den natten.

När jag var sjutton år låg jag och vred mig i timmar flera gånger i månaden.

Sedan fyra år har smärtan varit kronisk. Dock i skov, molande värk kronisk. Intensiv smärta i cirka två veckor i månaden.

Inga piller hjälper.

Ett svar efter alla år

Efter flera år smärta i mage/rygg har jag nu fått en diagnos ställd. Jag genomgick en operation i fredags, som gick bra men jag mådde inte så bra efteråt. Det är först idag som jag kunnat röra mig nästan helt normalt. Går långsamt och har svårt att böja mig, men annars känner jag mig betydligt bättre.

När läkaren sa diagnosen till mig kändes det som en extrem lättnad. Jag ringde runt till mina nära och kära, berättade och somnade sedan nöjd på kvällen. Idag har det börjat sjunka in och det känns inte lika bra. Jag är ledsen. Ledsen och rädd. En sjukdom som är kronisk och som ger mig smärtor jag inte vill att min värsta ovän ska få dras med - hela tiden. Jag ska dessutom sättas på en behandling som sätter mig i klimakteriet, tillfälligt förvisso.

Jag kommer aldrig att bli frisk. Aldrig någonsin och just nu vill jag faktiskt bara sörja detta lite tror jag. Och gråta. Och Gud.. känner mig så fruktansvärt ensam i allt detta.

Endometrios heter sjukdomen förresten. Ofarlig, men smärtsam.

Frågor

Det är intressant det här med sjukdomar och sjukdomstillstånd. Jag har sen strax innan påsk haft konstant magvärk som enbart ökat i smärtgrad och har de senaste dagarna även mått illa och kräkts om natten. Idag uppsökte jag läkare som tog en massa prover efter att ha klämt på min mage och konstanterat att det är min tjocktarm som gör ont (men det känns som mensvärk gånger tusen, men det var tydligen inget märkvärdigt). Jag fick helt enkelt ta prover som ska utesluta tumörceller, eller vad det är. Bukspottkörteln, lever, mjälte, tjocktarm. Begrep inte så mycket. Men proverna togs och jag skickades hem.

Så jävla (ursäkta språkbruket) ont i magen har jag. Kan inte sitta upp och inte heller ligga ner. Känns "bäst" då jag står upp men inte då jag utför sysslor som innefattar lyft och vändningar. Sen illamåendet.. fy f.n.. kan tala om att det inte är trevligt att somna med spy i halsen för att vakna timmar senare och känna spyt i munnen. Hann nätt och jämt in på toaletten.

Även om jag VET att jag inte lider av någon allvarlig åkomma, som exempelvis cancer, undrar man ju vad det är som är fel. För något är det uppenbarligen. Jag blev rådd av läkaren att gå till akuten. Eftersom jag inte räknar med att vara smärtfri hux-flux imorgon så går jag till akuten imorgon. Skitsamma om jag får sitta i ensamhet och uggla i timmar.. jag MÅSTE få svar på vad det är som felar för något är det uppenbarligen.

Men inte cancer, även om man inte får skratta åt sådana sjukdomar skrattar jag lite åt att läkaren ens ska ta sådana prover. Sannolikheten är minimal.

Nu ska jag ta en dusch och sen krypa ner under en filt. Trycka i mig alvedon och naproxen jag fått utskrivet.